Om det ges ut få böcker nuförtiden, så har i stället mängden CD-skivor ökat, och det beror till stor del på Chessbase. Deras öppningsböcker håller en hög klass och har ett genomarbetat koncept som behandlats flera gånger i den spalten under de senaste året; en teoretisk del av en välrenommerad författare, oftast en stormästare som har öppningen i fråga i repertoaren, något hundratal kommenterade partier, en stor databas med okommenterade partier, en databas med övningsuppgifter och ibland också ett träd uppbyggt av de ingående partierna.

De tre verken jag har tittat på behandlar Nimzoindiskt (How to play the Nimzo-Indian av Reinhold Ripperger och Nimzo-Indian 4.f3 and Sämisch Variation av Vadim Milov) och Slaviskt (The Slav Defence av Dorian Rogozenko); de två stormästarna har följt "receptet" och gjort ett gediget arbete, medan Ripperger har valt en lite annorlunda uppläggning – enligt baksidestexten är skivan "inte koncentrerad på konkreta varianter, utan visar i stället hur man spelar i vissa typer av ställningar." Resultatet är, i mina ögon, fullständigt misslyckat, och jag inser inte att någon spelare med högre ranking än, säg, 1300 kan ha något utbyte av skivan. Av de inledande texterna handlar majoriteten om centrumtyper och bondestrukturer utan att någon direkt koppling till öppningen görs, förutom ett fåtal referenser till partier. De kommenterade partierna har ofta stora brister – om vit förlorar ett korrparti i tjugo drag brukar han oftast ha gjort ett eller annat grovt feldrag, men istället för att peka ut det eller dem berättar Ripperger att svart ökar trycket i centrum, att vit försöker stänga en diagonal och liknande "optiska" iakttagelser. Undvik den här skivan.

De andra skivorna kan däremot på det varmaste rekommenderas. Rogozenko har gjort ett grundligt jobb, och i synnerhet den moderna "Chebanenkovarianten" (1.d4 d5 2.c4 c6 3.Sf3 Sf6 4.Sc3 a6!?) är utförligt behandlad. Skivan har en liten teknisk miss, några länkar som anges leda till det kapitel som handlar om den "klassiska" huvudvarianten (1.d4 d5 2.c4 c6 3.Sf3 Sf6 4.Sc3 dxc4 5.a4) leder i stället till ett kapitel som handlar om 1.d4 d5 2.c4 c6 3.Sc3 dxc4 4.e4 b5 5.a4, men det förtar inte det goda intrycket; den teoretiska delen med sina 88 (!) fullmatade kapitel sörjer för att det finns gott om material för den mest kräsne. Milov har valt att begränsa sig till två varianter av Nimzoindiskt som har en hel del överlapp – 4.f3-varianten och Sämisch (dvs 4.a3) – och som båda har lite "klubbspelarprägel"; kan svart sin teori får han ofta utjämning med råge, om inte kan han råka riktigt illa ut.