Lettiskt och Skotskt PDF Print Epost
Bidrag av Carl Fredrik Johansson   
1 november 2006

Jag lovar att de finns de som kan ta gift på att 1.Sh3 är det bästa draget eller att 1.e4 f5 är det bästa sättet att luckra upp vits centrum. Men de är inte så många. Spelöppningsteorin har haft så många år på sig att de bästa dragen nu är väl kända. Och då pratar jag om de allra första dragen - typ två, tre stycken. Både vilka de bästa dragen är och varför just de är bättre än andra drag vet de flesta hyfsat duktiga klubbspelarna. Och därför ser vi nästan aldrig till exempel 1.Sh3 spelas - vilket knappast sörjs av så många.

Men det finns också de öppningar som visserligen inte har så gott rykte, men ändå spelas ända upp på de högsta nivåerna. Det är ofta ”ofarliga” varianter, som ibland spelas för att målet inte är mer än remi, och ibland för att man inte litar på sitt eget minne i de teoritunga systemen (mången bakfull schackspelare har nog klämt i med en Colleuppställning för att slippa räkna så mycket).

Men frågan är - är det värt att skriva böcker om de här ”små” öppningarna? Och om man gör det - hur ska de se ut? Alldeles nyligen har två böcker om mindre berömda öppningar kommit ut och vi ska titta på dem en i taget.

ImageFörst The Latvian Gambit Lives! av den engelske stormästaren Tony Kosten. Hans bok är ett imponerande försök att berätta allt om den lettiska gambiten 1.e4 e5 2.Sf3 f5. Och dessutom har han tagit sig för att försöka bevisa att den är helt OK för svart.

Mina ögon gick först till den variant som jag som ung junior uppfostrades med att välja som vit: 1.e4 e5 2.Sf3 f5 3.Sxe5 Df6 4.d4 d6 5.Sc4 fxe4 6.Le2, och i det kopierade öppningshäfte (skrivet av Gunnar Johansson, om jag kommer ihåg rätt) jag då hade som träningsmaterial gavs det sista draget två utropstecken. Poängen är i första hand att draget Df6-g6 förhindras. Så där kände man sig trygg även om inga ytterligare varianter gavs.

Men det var ändå ungefär 20 år sedan. Vad säger nu Kosten om denna variant och vad är det som har hänt sedan dess? Jo, för det första är varianten fortfarande en av huvudvarianterna. Och sen skriver han (efter 6.Le2) att här har svart försökt många drag - utan att hitta något som är helt tillfredsställande. Men, då är alltså varianten fortfarande dålig för svart! Och hur jag än letar på de närmaste sidorna hittar jag inget sätt för svart att undvika nackdel.

Men varför har då Kosten bemödat sig med att skriva resten av boken? Det är helt enkelt mycket svårt att rekommendera den här för ett köp. Vitspelare kanske ändå ska försöka tjuvkika lite på kapitel 4, för att veta hur de ska spela. Svartspelarna däremot bör försöka hitta något bättre än lettisk gambit att ägna sig åt.

ImageDen andra boken - 4…Qh4 in the Scotch Game - är på en helt annan nivå än den första. Den behandlar varianten 1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.d4 exd4 4.Sxd4 Dh4 och författaren Lev Gutman (stormästare) har skapat en bok med drygt 260 tättskrivna sidor med alla tänkbara varianter utifrån just den ställningen.

Den som såg boken utan att känna till så mycket om schack skulle säkert tro att detta måste vara en av de allra viktigaste varianterna i det där spelet. Men så är det ju inte. Dock spelar det inte så stor roll. Gutman har nämligen gjort något för den här varianten som andra spelöppningar ännu inte fått vara med om, nämligen att ta den på absolut fullaste allvar och ge den den tid som behövs för att bli förstådd. När andra spelöppningsböcker skrivs ihop på ett par veckor har nog detta mastodontprojekt levt med Gutman under de senaste åren.

Varianten är kanske i dag inte huvudvarianten i skotskt, men den har en lång historia och har spelats på elitnivå på 1800-, 1900- och 2000-talen. Varianten är inte vederlagd och den är spännande och utmanande. Gutmans jobb, att knöka ihop analyser från Steinitz till Kasparov med gott om tillägg av eget tänkande, är mer ett forskningsuppdrag än författande.

Så är boken kanske heller ingen bok man sätter i händerna på den ambitiöse junioren som vill utöka sitt spelöppningsbibliotek. Snarare är den ett referensverk, en uppslagsbok, om än i utkanten av vad den stora publiken kan tänkas vara intresserad av.

Och som om detta inte räckte flaggar förlaget för ytterligare böcker i en serie om just skotskt parti! Om de skrivs som denna finns inte mycket kvar att utforska sedan. Däremot skulle det faktiskt inte göra så mycket om Batsford kunde göra de böckerna ännu tjockare. Och då fylla på med mer förklarande texter om hur de olika varianterna förhåller sig till varandra och vilka pjäser, fält osv som är viktiga i olika undervarianter. På så sätt kan kanske böckerna bli ännu mer än bara uppslagsböcker.

Senast uppdaterad ( 12 november 2006 )