Nimzo-Larsen attack PDF Print Epost
Bidrag av Carl Fredrik Johansson   
1 november 2006

ImageNästa bok är Nimzo-Larsen attack av Byron Jacobs och Jonathan Tait. Bakom öppningens namn döljer sig draget 1.b3, och i en samling illustrativa partier går författarna igenom olika möjliga alternativ i öppningen som har fått sitt namn efter storheterna Aaron Nimzowitsch och Bent Larsen.

Draget 1.b3 är dock av en sådan karaktär att det redan efter några drag finns närmast oändliga möjligheter, varav de flesta är fullständigt outforskade eftersom så få spelar så här. Dessutom är draget 1.b3 knappast ett drag man använder om man vill försöka slita åt sig initiativet i öppningen, varför svarts möjligheter att utjämna lätt också är närmast oändliga.

Och mycket riktigt skriver författarna redan i andra stycket i förordet att låt oss göra en sak klar - vit får ingen fördel i Nimzo-Larsen. OK, då vet vi det. Och det kan illustreras till exempel genom ett av partierna som visas, i en av de mer populära varianterna: 1.b3 e5 2.Lb2 Sc6 3.e3 Sf6 4.Lb5 Ld6 där det bästa vit kan uppnå (enligt boken) är ställningen efter 5.Se2 a6 6.Lxc6 dxc6 7.d3 0-0 8.Sd2 De7 9.h3. Denna ställning kommenteras med: även om vit inte har någon egentlig fördel är hans ställning ganska trevlig. Och, visst är den det. Men det är svarts ställning också. Det är bara en enögd som kan tycka att vit här har mer än lika spel (och i min databas har svart 65 procent efter 4…Ld6).

Och i parti efter parti ser det likadant ut. Vit lyckas nå utjämning och författarna tycker att det är trevligt. Men det är knappast ett skäl att välja att spela 1.b3. Än mindre ett skäl att köpa boken.

För det finns en paradox med böcker som vill vara spelöppningsteoretiska samtidigt som de vill presentera en ”oteoretisk” öppning. Att visa en mängd varianter i en öppning för att man ska slippa lära sig en massa varianter i en annan känns inte som något bra argument för att byta till ett drag som 1.b3.

Senast uppdaterad ( 10 november 2006 )