Träna slutspel! PDF Print Epost
Bidrag av Jacob Henriksson   
27 november 2006

Hur kommer det sig att professionell schackträning är som blåsippor i mars – högst ovanligt och endast lokalt förekommande? Om vi räknar bort den vanliga pajkastningen: lata juniorer, klantiga förbund och en ledarbrist som närmar sig ordbokens definition av vakuum och istället koncentrerar oss på faktorer som inte är av högre makter givna så har jag en teori. Det finns för många små problem på vägen för att entusiasterna ska komma i gång. Ett sådant hinder är nu rivet. Med Bernd Rosens bok Chess Endgame Training (Gambit Förlag, tidigare utgiven på tyska under namnet Fit im Endspiel) kan vilken klubb som helst ordna givande schackträningar, såväl för juniorer som för oss redan delvis förmultnade.

Rosen har satt ihop en helt ordinär slutspelsbok men kryddat med ett pedagogiskt upplägg och sedan lagt rikligt med lök på laxen genom att inkludera en lärarhandledning. Med hjälp av upplägget behövs ingen stormästare för att guida den redan erfarne eleven (med säg runt 1900 i ranking) genom materialet utan det räcker gott och väl med att en av de starkare spelarna i klubben ställer upp. Allt som behövs är att en person förberett sig genom att läsa på övningarna i förväg och att denne sedan följer Rosens instruktioner för genomförande av träningen. Vem vet, det kanske till och med finns en liten intäktskälla för klubbarna i att låta seniorer betala för kurser i slutspel. Schackträning behöver inte sluta med Robert Danielssons sniglar och pingviner. Nog propagerat om det egentligen uppenbara i att schackklubbar, liksom fotbolls- och friidrottsklubbar borde ha träning och inte bara tävling på repertoaren. För Rosens bok förtjänar uppmärksamhet även från alla oss autodidakter som är förvisade till att hanka oss fram på egen hand genom intressanta men svårsmälta verk av herrar Dvoretsky och Averbakh m.fl.

Liksom en deckare skrivs bakifrån börjar förståelsen för schack i slutspelet. Denna allmänna devis är utgångspunkten även i Rosens bok. Strukturen är därefter, samma genomgång och ordningsföljd som i klassikerna. Från de avskalade bondeslutspelen, steg för steg via springar-, löpar- och tornslutspel till en avslutning om damslutspel. De strukturella likheterna med tyngre läroböcker i slutspel (t.ex. Dvoretsky's Endgame Manual) gör att Rosens bok fungerar utmärkt som en kompletterande övningsbok för dig som redan gett dig i kast med avancerad slutspelsträning. Rosen lägger dock till detta till ett slags examen med praktiska ställningar som kombinerar flera av de färdigheter studenten förväntas ha lärt sig. En personlig favorit är nedanstående förrädiskt enkla ställning.

{nosdiagram fen="8/8/4k3/2p3p1/4K3/2P3P1/8/8"}
Vit vid draget
Knöppel, 1967 (Stella Polaris)

Basen i Rosens pedagogik är att inleda varje kapitel med en grundställning som läsaren/läraren tar sin utgångspunkt i. Därefter följer sex övningsexempel som vidgar grundställningens perspektiv och kompletterar med näraliggande teorem. Genom att först försöka lösa uppgifterna är det meningen att eleverna (Rosen understryker värdet av grupparbete) själva ska bygga upp sin förståelse om dynamiken i ställningen. Efter de första sju övningarna kommer lika många till med variationer på samma tema. Dessa fungerar som test eller hemläxa för eleverna. Svårighetsgraden är listigt konstruerad så att vissa delar tilltalar en spelare med 1400 i ranking och andra är en trevlig utmaning för spelare åtminstone upp emot 2300. Facit i boken är vidgat från rena dragserier till att innehålla längre förklaringar och verbal beskrivning av de grunder som lärs ut. Det här är idealiskt för undervisning men är något av en belastning för den som tar sig an boken på egen hand. Särskilt för en spelare utan eller med begränsade förkunskaper är det nog svårt att lösa vissa uppgifter genom trial and error. En annan frustration för dig som sitter på ensam på kammaren är att vissa uppgifter är kuggfrågor, där det t.o.m. är så att det är spelaren som inte är vid draget som står på vinst. Det tog mig många frustrerade stunder innan jag till slut började småsnegla i facit halvvägs genom övningen för att undvika att lägga tid på en uppgift jag redan löst.

Rådet till den enskilde läsaren är därför, som redan nämnts, att kombinera Rosens alster med någon annan bok och att i möjligaste mån bete sig som om det vore en träning tillsammans med andra. Det sista innebar för mig att skriva ner så mycket som möjligt av min lösning och mina slutsatser och sedan, så att säga, byta hatt och vara min egen lärare genom att slå i facit. Detta fungerade bättre än de kanske låter och jag lärde mig en hel del.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Chess Endings är en bra och lättläst bok vars största värde ligger i pedagogiken. Den fungerar bra för autodidakten men det är som möjligt kursmaterial boken lyfter till en annan nivå. Med de instruktioner som finns i boken skulle jag själv känna mig helt lugn att ha elever med en spelstyrka strax under min egen. Dessutom begränsas lärarens insats till att läsa kapitlen i förväg – en nog så lärorik börda. Så heder åt den schackklubb som i höst ordnar en slutspelsträning för sina medlemmar baserad på Rosens bok!

Senast uppdaterad ( 27 november 2006 )