Vad gör man om man i sina tre senaste partier lyckats sätta bort en pjäs efter ett par, tre lättfunna schackar; totalt missat att motståndaren kunde offra en löpare på e6; samt råkat sätta bort damen trots åtminstone tio minuters "tänkande"? En politiker skulle säkert mumla något om "hypotetiska frågor", men inför de sista ronderna i årets allsvenska kändes frågeställningen i högsta grad relevant. Till slut dök jag ner i högen av recensionsböcker och fiskade upp några böcker som med lite tur skulle kunna hjälpa mig att känna igen de allra vanligaste taktiska tricken. Jag har sammanfört några viktiga data om böckerna i en tabell nedan för att man ska kunna göra en snabb jämförelse.

Låt oss börja med 365 ways to checkmate av Joe Gallagher (Gambit, 2004). Titelns "365" till trots har innehållet inget med årets dagar att göra, utan materialet är fördelat på fem avdelningar av ökande svårighetsgrad med 64 övningar i varje, plus tre tester med vardera 15 ställningar. De inledande övningarna har alla ett diagram med en kort inledande text, en ledtråd samt naturligtvis en lösning. Under diagrammet kan man se vilket parti ställningen hämtats ur, och författaren har inte tvekat att ta med några alster ur sin egen produktion, till exempel detta:

Vit drar
Manik-Gallagher
Mitropa Cup, 2003

"Detta är ett parti som jag helst skulle vilja utplåna från minnet, men jag måste medge att slutet var snyggt. I mittspelet hade jag missat en forcerad matt i tidsnöden, men trodde inte att det slutspel som uppstod skulle bereda mig några problem eftersom jag hade en merpjäs. Det skulle det inte gjort heller, men tiden började ta slut och jag satte tillbaka pjäsen. Och i sista draget kunde jag lätt hållit remi med Ta8+, men i stället spelade jag det 'smarta' Ta5. Vad hände sen?"

Exemplet är hämtat från den första, lättaste avdelningen, och på något sätt är det befriande att se att även stormästare gör misstag på den här nivån. Att det var en traumatisk upplevelse kan möjligen förklara att ledtråden är lika kort som mystisk: "Det är matt i två!", vilket jag inte riktigt håller med om. Har du inte löst problemet än så ger jag lösningen i slutet av artikeln.

De flesta ställningarna är från de senaste fem-tio åren, men författaren har stoppat in några favoriter från sin egen tid som junior och några andra som "måste" vara med, till exempel Shorts berömda "kungsangrepp" mot Timman. I slutet av boken har han bifogat ett slags temaregister, där olika angreppsteman förklaras och hänvisningar ges till de problem som illustrerar temat; i inledningen berättar han att han ett tag funderade över att organisera materialet i tematiska avdelningar, och detta kapitel är antagligen en rest från de funderingarna. Kapitlet innehåller åtminstone ett begrepp som jag inte hört förut – några "fiskbensbönder" fanns inte när jag var junior, de måste ha uppfunnits sedan dess. Och testerna har jag inte vågat mig på utan att vara fulltränad, jag vill inte riskera att hamna i någon av de lägsta grupperna, "Har du provat dam?" och "Du skämtar, hoppas jag?"

Beat the Grandmasters av Christian Kongsted (Gambit, 2005) har ungefär samma omfång, närmare bestämt 351 problem, men materialet är uppdelat enligt vilken typ av spelare som råkade sitta på den förlorande sidan: I de två första kapitlen ska "mästare" (ett begrepp som författaren med lite handviftande definierar som spelare med ett Elotal mellan 2200 och 2500) besegras, först som träning och sedan i form av ett test, och i de två följande kapitlen är det dags att enligt samma modell banka stormästare. Dessutom, som en liten extrabonus, har författaren samlat de problem som han anser svårast i ett sista kapitel, "The final challenge". I träningskapitlen, och dit hör också det sista kapitlet, är ungefär två tredjedelar utan ledtrådar, övriga är försedda med en kort ledtext.

Personligen tycker jag att en sådan uppdelning är ganska konstlad, och även om det kanske låter mer spännande att slå stormästare än att traggla sig genom femtioelva sätt att sätta matt hoppas jag att ingen väljer den här boken bara på grund av att den har en mer "säljande" titel.

En annan skillnad jämfört med 365 ways to checkmate är att Kongsted inte begränsat sig till kombinationer som leder till matt, eller ens till kombinationer – det gäller helt enkelt att hitta det bästa draget. Oftast handlar det trots allt om någon form av kombination, men det finns till exempel några rena slutspelsställningar att grubbla över. Vilket man föredrar är naturligtvis en smakfråga, men det är ingen tvekan om att Kongsteds val gör testerna mer "partimässiga".

Ibland undrar man hur Gambits försäljningsstrategi ser ut – på kort tid har man inte bara gett ut ovanstående böcker som utan tvekan tillhör samma "marknadssegment", om jag nu förstått det begreppet korrekt, och dessutom en tredje bok, Improve your attacking chess av Simon Williams. Titeln är inte helt lyckad, för något slags lärobok handlar det egentligen inte om, utan en problemlösningsbok av ungefär samma typ som ovanstående. Skillnaden är att den här gången är materialet ordnat efter olika former av kungsangrepp (kungen i centrum; rockerad kung; rockad åt olika håll) eller olika element i angreppsföringen (centrum; tempo). Dessutom har författaren lagt till ett sjätte kapitel av typ "understa lådan" där allt som inte passar in någon annanstans hamnat, "Expect the unexpected!" Varje kapitel inleds med en kort inledning med några generella regler och ett illustrerande parti, ungefär en sida lång, och sedan följer problemlösning, där lösningen oftast är en kombination, men även kan vara ett "tematiskt" angrepp av något slag.

Ett exempel på den senare typen:

Browne - Brasket
US Open 1973

"Vilket är det bästa sättet för vit att utnyttja sitt utvecklingsförsprång?" är den hjälp man får till diagrammet. Lösningen är "naturligtvis" 14.d5 för att öppna centrum så att tornen kan delta i spelet, men det finns ingen forcerad matt eller materialvinst. Williams ger oss lite varianter och ytterligare några drag i partiet, 14...b5 15.cxb5 cxd5 16.Tac1. Svart lyckades hålla ut i tio drag till.

Till slut två böcker som båda är en slags hybrid mellan en biografi och en bok med kombinationsövningar: Alexander Alekhine, Master of attack och Mikhail Tal, Tactical genius, båda skrivna av Alexander Raetsky och Maxim Chetverik (Everyman, 2004). De båda böckerna är uppbyggda på samma sätt: ett kapitel med en kort biografi och några partier; fem kapitel med kombinationer av Aljechin/Tal med stigande svårighetsgrad, ett kapitel med slutspel och ett kapitel där bokens hjälte råkat hamna på fel sida av brädet. Varje kapitel inleds med något eller några partier, och dessutom innehåller lösningarna inte bara dragen från den valda ställningen utan hela partiet. Det kan tyckas onödigt, men det finns faktiskt en poäng med att ta med även kombinationernas förhistoria – en stormästare, samtida med Aljechin (om jag inte minns fel var det Rudolf Spielmann), lär ha sagt något i stil med "Det är inget speciellt med Aljechins kombinationer, jag kan kombinera lika bra – konsten är att spela upp de ställningar Aljechin kombinerar i..." Är man lite mer cynisk kan man hävda att det är enklare att dumpa hela partier än partifragment från Chessbase. I åtminstone ett fall har det faktum att man jobbat med hela partier lett till att fel ställning valts som "problem"; i Aljechinbokens nionde ställning har svart redan utfört problemdraget...

Själv är jag ganska neutral i frågan, men undrar däremot vilken målgrupp boken riktar sig till. En person intresserad av Aljechin köper naturligtvis biografin/partisamlingen av Skinner och Verhoeven, eller någon av Aljechins egna böcker, och är man intresserad av kombinationer är utbudet som synes ganska stort. Resonemanget gäller säkert Tal också, även om den "slutgiltiga" biografin av Skinner/Verhoeven-format inte publicerats än, vad jag vet. Genom att försöka göra tre saker på en gång (biografi, partisamling, kombinationsbok) har författarna inte lyckats riktigt bra med någotdera; det är kanske bäst att se böckerna som partisamlingar (trots allt utgörs mer än 50% av materialet av partier) med vidhängande kombinationsövningar.

Som förhoppningsvis framgått av uppställningen ovan har böckerna ovan lite olika inriktning, och kan säkert hitta var sin nisch, även om jag tycker att det borde vara ganska trångt om saligheten för böckerna om Aljechin och Tal. För mitt akuta behov, att vässa räkneförmågan något inför ett par viktiga seriematcher, tycker jag Gallaghers bok fungerade bäst, den gav mig mest "aaaaahhh"-upplevelser, om ni förstår vad jag menar – Kongsteds exempel var lite för jordnära, Williams' för kungsjaktsfixerade (som 1.d4-spelare betraktar jag kungsangrepp mer som ett olycksfall i arbetet, något man tar till då man av någon anledning inte lyckas vinna på damflygeln...) och Aljechins och Tals kombinationer har man sett en hel del av förut. Dessutom tycker jag Gallagher är den som bäst lyckats gradera sina problem på olika svårighetsnivåer. Att jag i slutspelets första parti missade en tredragskombination som vann bonde, och lite senare i stället satte bort en kvalitet tänker jag inte lasta Gallagher för...

Lösning till Diagram 1 (Manik – Gallagher): 1.Th6+! och svart ville inte se mer, 1...gxh6 2.g6+ leder till matt i fjärde draget.