| Modern ställningsanalys |
|
|
|
| Bidrag av Bo Sjögren | |
| 1 november 2006 | |
|
För ganska precis tio år sedan skrev jag en artikel om datorer som analyshjälp i korrschack, och min lätt raljerande slutsats var att datorer var "extremt dumma kreatur som har lika mycket positionskänsla som en bättre begagnad skinnfötölj, och en förkärlek för att vinna bonde även om den egna kungen blir matt efter ett par tre lättfunna schackar". Det har naturligtvis hänt en hel del sedan dess, men om man undantar det faktum att positionskänslan lappats ihop en aning och att det kan behövas ett par schackar till innan det blir matt, så tycker jag att min slutsats fortfarande håller.
Matchen Kramnik-Leko, som när jag skriver det här precis avverkat det åttonde partiet, verkar innehålla ett praktexempel på hur det kan gå om man sätter för stor tillit till en dators utlåtande:  Kramnik - Leko Ställning innan svarts 25:e drag
Ett exempel med svensk anknytning:
I sina schackminnen berättar Lundin om hur det svenska laget gjort en "fem minuters 'kollektiv' analys", och konstaterat att avbrottsställningen var remi, varpå han som första drag efter avbrottet spelade 42...f6??, och så var ställningen förlorad. Femtio år senare är partiet fortfarande intressant, nu som en prövosten för datorer. Vits vinstmanöver kräver nämligen att kungen vandrar in i fiendeland, till h6 för att vara exakt, varpå vit erövrar g- och h-bönderna för a-bonden, med lätt vinst. Men detta kräver en mycket lång sökning, och ställningen uppvisar därför stora likheter med ett fort, dvs en ställning där den positionellt eller materiellt överlägsna parten inte kan göra några framsteg hur han än manövrerar. Vid praktiskt spel hittar dock de flesta av dagens program rätt till slut, även om det sker på ett sätt som för en mänsklig bedömare verkar slumpartat. Det kan till exempel ske genom att programmet har en värderingsfunktion som säger att det i slutspel är bra att ha kungen centralt, nära egna fribönder eller motståndarbönder; och någon gång blir kungens väg till h6 så kort att programmet upptäcker materialvinsten. Jag tycker Smith har lyckats utmärkt att belysa de problem man stöter på vid datorstödd analys, och flera gången har jag kommit på mig själv med att mumla "just det, det har jag också sett någon gång". Kongsteds bok How to use computers to improve your chess, som recencerades i Schacknytt 1/2004, innehåller i mycket samma material, men i och med att Smith begränsat sitt område till att bara avhandla datorstödd analys har kan kunnat strukturera materialet bättre och ge ämnet en utförligare behandling. Jag har för övrigt lite svårt att förstå varför Gambit valt att ge ut två böcker med så likartad inriktning med bara något halvår mellan dem; gissningsvis var avsikten att de skulle komplettera varandra. I så fall borde Smiths bok kommit ut först, och Kongsted skrivit en fortsättning/utvidgning utan att repetera det som stått i den första boken. Smiths bok kan rekommenderas till alla som är intresserade av att förbättra sin förmåga att tränga in i en ställning för att finna sanningen om den. Korrspelare är en självklar målgrupp, och även om de flesta som sysslat med korrschack de senaste åren skaffat sig erfarenheter liknande de som Smith redovisar skulle jag tippa att de flesta kan snappa upp ett och annat guldkorn ur boken. Men med tanke på att nästan allt schackspelande på elitnivå numera är snabbschack ställs det allt högre krav på förberedelser, och därför vänder sig boken till alla allvarligt syftande schackspelare. Fråga Kramniks sekundanter... |
|
| Senast uppdaterad ( 27 oktober 2006 ) |
Konsten att använda datorer för att analysera har nyligen behandlats i detalj i boken Modern Chess Analysis av Robin Smith. Författaren är förmodligen okänd för de flesta, men han saknar inte meriter – i korrschack, där datorer, på gott och ont, spelar en allt viktigare roll. Smith är internationell stormästare i korrschack, har vunnit USA-mästerskapet två gånger, och har ett rankingtal, 2618, som på den senaste listan från ICCF placerar honom runt plats 60-70 i världen.
Modern Chess Analysis består, kan man säga, av två delar: en teoretisk, förberedande del där författaren tar upp dels skillnaderna mellan kisel- och kolbaserat "tänkande" och dels tillgängliga metoder för datorstödd analys; och en del med tillämpningsexempel från mitt- och slutspel. Dessutom ingår ett kort kapitel om spelöppningsanalys som faller utanför uppdelningen ovan därför att det huvudsakligen handlar om databasfunktioner, och en avslutande sammanfattning.
Unzicker-Lundin