I sin biografi över Alan Turing berättar Andrew Hodges om hur Turing under en tid i början av andra världskriget sysselsatte sig med problemet att "mekanisera" schack, att finna en algoritm eller en uppsättning regler för hur en schacklig novis skulle kunna välja rätt drag i en ställning. Han och en kamrat, Jack Good, diskuterade under sommaren 1941 olika strategier, och mycket av det de kom fram till skulle verka bekant för de flesta av dagens schackprogrammerare: minimax, numerisk kodning av positionella faktorer och variabelt sökdjup används än idag. Turing var enligt Hodges ingen stark schackspelare – Harry Golombek kunde lämna dam i förgåva och ändå vinna – och enligt en legend var det efter just en sådan förlust som Turing började drömma om intelligenta maskiner som kunde spela perfekt schack.

Vi har kommit en bit på väg sedan dess, även om det tack och lov är långt kvar till den ultimata schackautomaten – titta bara på hur Kasparov mosade Fritz i tredje matchpertiet i New York härförleden. I sin bok How to use computers to improve your chess berättar Christian Kongsted schackdatorernas historia, hur en schackdator "tänker", och dessutom ger han några tips om hur man kan använda datorer för att bli en bättre schackspelare.

Om ni läste mellan raderna i ovanstående stycke kanske ni redan anat att jag inte är riktigt förtjust i bokens titel. Själva förbättringsdelen omfattar nämligen bara 61 av bokens 192 sidor; huvuddelen av boken ägnas i stället åt datorns "tankeprocess" och dess svagheter. För att ta ett exempel anser författaren att en genomgång av de rena datorläromedlen (min egen, något krystade, översättning av "tutorial software") skulle ta för mycket plats, samtidigt som han ägnar 32 sidor åt att berätta om hur man slår datorer. Kronsted argumenterar i förordet att det är nödvändigt att känna till hur en dator "tänker" för att tillgodogöra sig bokens senare delar, men det är bara delvis korrekt; om man använder datorn för att analysera en ställning är det naturligtvis viktigt, men mindre väsentligt då man sammanställer öppningsdatabaser och testar sin taktiska blick. Personligen hade jag fördragit att se materialet uppdelat på två böcker; Kongsteds försök att på ett ganska begränsat utrymme täcka nästan alla schackliga områden där en dator kan användas har gjort att vissa avsnitt blivit mycket kortfattade.

Om man bortser från denna invändning, och tittar på vad Kongsted verkligen skriver, så är hans redogörelse för schackprogrammens styrkor och svagheter mycket kompetent, medan den del som handlar om hur man blir en bättre schackspelare gör mig mer tveksam. Men det är nog inte så konstigt; för det första är det här ett ganska nytt område, och boken är ett av de första försöken att skriva något i ämnet, och för det andra är det här med inlärning en väldigt individuell process – det som fungerar för en person behöver inte nödvändigtvis fungera för en annan. Dessutom är det, som redan antytts, denna del som lidit mest av bristen på utrymme.

Boken avslutas med ett kapitel om framtiden för datorschack, och här gör sig författaren skyldig till optimism av ganska intressant slag; han påstår att vi enligt Moores lag skulle ha processorer med hastigheten 100 GHz år 2013. Jag har tyvärr ingen hatt, men jag lovar att tillreda och äta lämplig mössa om han skulle få rätt. Repetera gymnasiefysiken, i synnerhet avsnittet om ljusets hastighet, så bör det bli uppenbart varför jag kallt räknar med att inte frysa om öronen om tio år heller.

Men en vild framtidsspekulation ger bara ett knappt synligt minustecken i kanten, och boken kan utan tvekan rekommenderas till dem som vill veta grunderna i hur ett schackprogram "tänker". Det finns naturligtvis ett och annat korn även för den som vill bli en bättre schackspelare, men jag skulle tro att de allra flesta gör bättre i att lägga pengarna på något annat.