Nimzoindisk besvikelse PDF Print Epost
Bidrag av Robert Ericsson   
1 november 2006

För de av er som redan är hejare på Nimzoindiskt bör direkt sägas att min egen erfarenhet av öppningen är minimal. Jag köpte förvisso två böcker om öppningen i samband med SM i Karlskrona 1983 men de står fortfarande orörda i bokhyllan. Att jag inte har läst dem beror i och för sig inte på öppningen utan snarare på att de köpta böckerna nog var menade för dem som redan hade stiftat bekantskap med Nimzoindiskt. Böckerna var vad jag brukar kalla för "variantböcker" med sida upp och sida ner med variantförgreningar. Som nybörjare var inte det rätt inkörsport till de Nimzoindiska farvattnen; hellre då en bok av typen "strategibok" som förklarar grundläggande strategier, idéer och taktiska element med öppningen.

ImageFrågan är om Chris Wards bok "Starting out: the Nimzo-indian" kanske var den bok som jag sökte efter redan 1983? Den enda erfarenhet som jag har av Wards tidigare böcker består i att jag har bläddrat igenom den första utgåvan av "Winning with the Dragon". Den boken var en trevlig bekantskap och jag såg därför fram mot att läsa vad Ward hade att säga om Nimzoindiskt.

Men tyvärr är "Starting out: the Nimzo-indian" en besvikelse. Det står tidigt klart att boken är skriven för den schacklige nybörjaren, inte för den som är nybörjare på Nimzoindiskt. Det i sig är förstås inget fel, snarare tvärtom, eftersom de flesta öppningsböcker är skrivna för den mer luttrade schackspelaren i intervallet 1500-2200. För den medelgode schackspelaren är Wards bok helt enkelt för trivial, eller vad sägs om följande kommentar efter dragen 1. e4 Sf6 2. c4 e6 3. Sc3 Lb4 4. e3 b6: - "Black should always watch out for Qa4+ which, if overlooked, could spell the end for a bishop on b4".

Nåväl, med argusögat påslaget är förstås frågan om boken håller måttet för den som vandrar längs Caïssas stigar för första gången? Om boken är trivial för oss andra så har Ward kanske lyckats hålla en bra nivå i språk och förklaringar som även en nybörjare kan ta till sig?

En vidare genomläsning av boken visar att Ward för varje kapitel har valt att presentera de olika varianterna (4. e3, 4. Dc2, 4. Sf3, 4. a3. 4. Lg5 samt udda vita fjärdedrag) enligt schemat: i) Introduktion till varianten, ii) huvudfåran med 5-6 drag uppblandat med lite kommentarer, iii) därefter en översiktlig plan för vit och svart och till sist iv) några illustrativa partier.

Upplägget i sig är nog ganska klokt men Ward lyckas inte hålla någon jämnhet i det schackliga språket. Punkt i och ii hålls på en elementär nivå liknande citatet ovan, men punkt iii har jag svårt att tro att någon nybörjare kan ta till sig. När Ward förklarar vits och svarts planer blir det såväl ytligt som abstrakt; det blir svårgripbart för spelare under 2000 och dessutom ger det väldigt lite stolpar att hänga upp strategierna kring. De illustrativa partierna är okej, men de tillför inte speciellt mycket till vad som redan har sagts i punkt i-iii; de är snarare en exposé i Wards egna försök med Nimzoindiskt.

Det bestående intrycket efter att ha läst Wards "Starting out: the Nimzo-indian" är att jag som läsare inte har blivit det minsta klokare över strategierna, idéerna och de taktiska elementen i Nimzoindiskt. Boken hade vunnit mycket på att ägna 1-2 kapitel åt att förklara de typiska bondestrukturerna och utifrån dessa gå igenom de strategiska och taktiska idéerna för vit och svart. Även om boken innehåller rikligt med diagram så finns ingen synlig röd tråd i varför vissa diagram visas. Det hade för läsaren, och framför allt då för en nybörjare, varit väldigt värdefullt om Ward med pilar i diagrammen hade förklarat bondestrukturer, möjliga bondeframstötar, långsiktiga planer och taktiska idéer. Känslan som jag får efter att ha läst boken är att Ward själv inte riktigt har vetat vem han egentligen har skrivit boken för än mindre vad han egentligen har velat förmedla för budskap med boken. Det blir tummen ner för denna bok.

Senast uppdaterad ( 12 november 2006 )