Är du ett strategiskt geni? PDF Print Epost
Bidrag av Magnus Holm   
1 november 2006

När man talar om trollen ... så står de i farstun och väntar eller hur det nu var. När man talar om Angus Dunnington (vilket jag gjorde i förbigående min recension av Bronzniks bok Die Tschigorin-Verteidigung) ... så kommer han ut med en ny bok (Can You Be a Positional Chess Genius?) att recensera. Den här gången vill han hjälpa läsaren att utveckla sin positionskänsla. Syftet gott, allting gott ... Eller är det kanske inte så enkelt?

Jag skummar igenom förordet, men det ger inte särskilt mycket vägledning, så jag ger mig i stället i kast med övning nummer ett: "Black has weak pawns on the queenside and White threatens to trade off the rooks. How did Botvinnik kill two birds with one stone?" undrar Dunnington. Jag lyfter blicken mot diagramställningen ovanför texten och tänker:

- Ha! Den känner jag igen! Man har väl läst sin Kotov! (Ställningen finns med i boken Vägen till mästerskap i schack.) Fem poäng till mig!

Jag behövde inte rådfråga "Stormästaren" och slapp därigenom att få två poängs avdrag. Över till övning två!

Den visar sig vara lite knepigare. På rak arm kan jag inte säga med säkerhet om jag har sett ställningen tidigare eller inte, så det blir till att börja tänka.

Redan nu tar jag tillfället i akt och varnar läsarna för att jag, av skäl som jag snart tänker avslöja, tänker avslöja mer om övning 2 än vad ni kanske har lust att veta. Ni som absolut inte är beredda att offra ställning 2, bör med andra ord blunda nu. Jag säger till när ni kan titta igen.

Image

Detta är ett typiskt fall av övergardering, enligt Dunnington "White hopes to accentuate the weakness of the backward e6-pawn by maintaining absolute control of the e5-square. How did he further improve his position?"

Även om jag kanske inte har sett just den här ställningen tidigare uppvisar den tydliga likheter med många som jag faktiskt har sett. Den andas Nimzowitsch för att uttrycka sig flummigt. Och så mycket har jag insupit av hans idéer att jag ganska snabbt inser att det verkar logiskt att byta springare på c6. Dels avlägsnas en svart pjäs som kontrollerar nyckelfältet e5, dels kan vit i nästa drag byta svartfältslöpare, vilket också borde vara eftersträvansvärt i denna ställning. Men vänta ett ögonblick ... Står inte löparen på d6 ogarderad? Hur vore det att gå med springaren åt andra hållet i stället? Få se nu ... Vad händer egentligen på 1.Sg6? Om 1. - hxg6 så slår jag ju på d6, och om svart slår på g3, slår jag tornet på f8, och om svart inte tar springaren tar jag bara på d7 i nästa drag. Svart behåller visserligen en bonde för kvaliteten, men är det verkligen tillräcklig kompensation i den här ställningen? Tveksamt. Jag kollar varianterna några gånger, men kan inte hitta någon vederläggning av 1.Sg6, så det verkar som om vit helt enkelt vinner en kvalitet. Jag kollar i facit!

Veni, vidi, vici, mumlar jag tyst medan jag bläddrar fram till sidan 97. Veni, vidi, v... vad nu då? Vad är det här? "White took advantage of the unprotected bishop to briefly send his knight in and out of enemy lines: 1.Sxc6! Lxg3 2.Scxd4 Ld6 3.Tae1 and White had a wonderful position, with d4 and e5 under his firm grip, the e-pawn in his sights and the prospect of turning the screw after Se5, f2-f4 etc. (hence Tae1 rather than Tfe1)." [Dunningtons internationella notation är ersatt med svensk.] Inte ett ord om mitt fina 1.Sxg6.

Ni som har blundat kan titta igen nu.

Själv börjar jag vid det här laget tappa en stor del av mitt förtroende för Dunningtons bok och bryr mig inte ens om att datorkolla ställningen. Ni kan säkert själva avgöra om jag har missat något eller inte. Hur som helst är jag av den bestämda uppfattningen att oavsett om mitt förslag till lösning är bra eller dåligt, så måste det omnämnas, eftersom draget åtminstone vid en första (och i mitt fall även en andra, en tredje och en fjärde) anblick är misstänkt likt ett bra sådant.

Kanske är jag i egenskap av att en gång i tiden varit Duellenansvarig en smula jävig, men det skall inte få hindra mig från att försöka hitta fler brister i Dunningtons alster. Domens dag är inne, Angus!

Jag går tillbaka till förordet och konstaterar att Dunnington är irriterarande fåordig när det gäller att förklara hur boken är tänkt att användas. Räcker det till exempel med att hitta det bästa draget för att få poäng (som i Duellen) eller måste man även kunna motivera sitt val med utförliga varianter. Ger det bonuspoäng? Av förordet och de två första övningarna framgår det inte, men bläddrar man vidare inser man att han faktiskt delar ut extrapoäng då och då. Borde man inte bli upplyst om sådant i förväg? Och varför får man inte som i Duellen åtminstone någon poäng om man hittar näst bästa draget? Snålt, Angus!

Finns det inget mer att klanka ned på? Få se nu ... Vad skall man göra med alla poäng man lyckas samla ihop genom totalt tio övningssektioner med femton övningar i varje? Hur många poäng krävs för att uppnå positionell genistatus? Varför säger du ingenting om det, Angus? Varför har du ingenting som skulle kunna ge en antydan om hur bra man har klarat sig, till exempel en poängskala med poänggränser för spelare med olika spelstyrka eller liknande? Är det meningen att man själv skall bedöma om man har klarat sig uselt, dåligt, någorlunda, acceptabelt, bra, mycket bra eller lysande? Och är inte boken lite väl sladdrig att hålla i för resten? Det är liksom ingen riktig styrsel i den ...

Nåja, det kan räcka med anklagelser. Boken innehåller trots allt 150 ställningar, av vilka de flesta så vitt jag kan bedöma är utmärkta att öva hjärnan på och inte alls särskilt lätta. Kan man bortse från ovannämnda brister har man i boken Can You Be a Positional Chess Genius? åtminstone en bra exempelsamling, som ifall man är beredd att lägga ned några (läs: åtskilliga) timmar på disciplinerad schackträning säkert kan bidra till att höja spelstyrkan ytterligare några snäpp.

Senast uppdaterad ( 11 november 2006 )