Två grundböcker PDF Print Epost
Bidrag av Bo Sjögren   
1 november 2006

En gång för mycket länge sedan, då jag fortfarande var en ung och lovande student, spenderade jag några månader vid ett universitet i Tyskland, och i brist på andra sysselsättningar spelade jag ofta schack mot en korridorkamrat. Han var autodidakt, men skillnaden i spelstyrka var inte så stor man kanske skulle tro - tills vi kom in i ett slutspel. Jag minns särskilt en gång när han totalt lurat mig i mittspelet, gått in i ett slutspel med springare för bonde, och sedan förgäves försökt stoppa mina två fribönder med springaren i stället för att forcera fram en egen dam. Hade han läst McDonalds "slutspelsstrategi i en mening" i inledningen till Concise chess endings - aktivera kungen, skaffa dig en fribonde, och förhindra motståndaren från att göra det - hade partiet förmodligen slutat helt annorlunda.

De båda böcker som den recensionen handlar är båda i första hand riktade till nybörjare, och alla andra som känner att de elementära slutspelen inte sitter i ryggraden. De har dock lite olika inriktning, och i viss mån kompletterar de varandra.

ImageChess endings made simple koncentrerar sig på de allra mest grundläggande slutspelen; om jag säger att tornslutspelen ägnas femton och en halv sida inser ni att författaren inte hinner gå alltför mycket på djupet. Men det är tätt mellan diagrammen, och texten till varje exempel är oftast kortfattad, men rakt-på-sak. Någon enstaka gång nickar han emellertid till, som till exempel i avsnittet om springare och bonde mot löpare. Här menar han, helt korrekt, att vit måste blockera löparens defensiva diagonal för att efter ett avbyte uppnå ett vunnet bondeslutspel. Som exempel ger han slutdragen i partiet Cheparinov - Timmermans, Hoogeveen 2002:

"I denna ställning skulle man förvänta sig att svart kan hålla remi utan problem. Han har tempodrag med löparen, och även om pjäserna byts av är bondeslutspelet remi. Men svart spelade

97...Kb8?

Vilket förnuftigt löpardrag som helst, till exempel 97...Le4, hade hållt remi 98.Sd6! Ka8 99.Sb5 Kb8 100.a7+ Kc8 101.Sd6+ 1-0

Inte nog med att vit drivit ut kungen från hörnet, i nästa drag kommer han att spela Sb7, vilket blockerar diagonalen så att bonden kan promovera."

Så långt Snape, i min egen knaggliga översättning. Men förväntar han sig verkligen en "remi utan problem" i den här ställningen? Lyckas vit flytta bonden till a7, och det lär han bli tvungen till förr eller senare, och springaren till c7 är det ju färdigt; endera blir det matt, om kungen fastnat i hörnet, eller så promoverar vit bonden som i partifortsättningen. Svart måste därför försvara sig med näbbar, klor och pattfällor. Efter det "förnuftiga" 97...Le4, och vits rimliga svar 98.Sd6 har svart bara en fortsättning som leder till remi, nämligen 98...Ld3! 99.a7 Lb5!! och löparen hindrar springaren att komma till c7. Här har Snape, kanske av hänsyn till den pedagogiska poäng (avskärningen av löpardiagonalen) han vill göra, gjort det lite för enkelt för sig. Jag vill emellertid understryka att det här är ett undantagsfall, och att Snape normalt lyckas förmedla en ställnings essens i sina kommentarer.

Bokens "teoretiska" avsnitt omfattar drygt 90 sidor, och det återstående utrymmet ägnas åt 100 blandade övningsuppgifter, alla hämtade från spelade partier. Varje uppgift har en liten ledtext av typen "Vit spelade 72.Kc2-d2, vilket tillåter...?"; svaret ges i en separat avdelning.

ImageConcise chess openings tar inte upp lika många olika typställningar som ovanstående verk, men går i gengäld lite djupare. Dessutom har McDonald skrivit två kapitel som går bortom den rena teknikträningen, och som direkt riktar sig till slutspelspraktikern; de handlar om konsten att vinna komplicade slutspel, respektive konsten att rädda svåra slutspel. De råd han kommer med är inte på något sätt nya, men framförs på ett mycket kompetent och strukturerat sätt. De exempel han använder känns också fräscha; visserligen dyker de gamla kända märkena upp, som exempelvis Euwe, Smyslov och Petrosian, men även dagens elitspelare får gott om plats. Till och med några av morgondagens stjärnor får visa framfötterna - Luke McShane och ... Pontus Carlsson!

En sak som gör boken väldigt speciell är formatet - förlaget har uppenbarligen bestämt sig för att göra boken lätt att ta med sig, och därför ser den mer ut som en dubbel-CD (av den bredare sorten) än en bok. Personligen är jag inte så förtjust i den designen, men den påverkar i alla fall inte läsbarheten vare sig positivt eller negativt. Hur väl den klarar en boks huvudsakliga uppgift - dvs att stå i en bokhylla bland likasinnade böcker och samla damm - har jag ännu inte testat.

Båda böckerna börjar som sagt från grunden, och lämpar sig därför bra som en introduktion till slutspelslitteraturen. Det är svårt att ange ratingintervall, men det känns som om Snapes bok är lite mer "elementär" än McDonalds - om någon pressar mig skulle jag förmodligen säga att en mästarklassare borde kunna lösa alla Snapes övningsuppgifter med någon minuts betänketid, medan Concise chess openings har något att erbjuda spelare upp emot IM-styrka.

Senast uppdaterad ( 10 november 2006 )