En spelöppningsrepertoar för vit PDF Print Epost
Bidrag av Bo Sjögren   
1 november 2006

ImageGuldgruvan 1 ägnar minimal tid åt layouten, och ägnar sig i stället åt att bygga en spelöppningsrepertoar åt vit, byggd på dragen 1.e4 och 2.Sc3 (eller 1.Sc3 och 2.e4). Som namnet antyder är ytterligare en bok planerad, och denna kommer att presentera en repertoar för svart.

Jag har redan gett en känga åt layouten. Här är några av de saker jag inte är så förtjust i:

  • Trycket är ibland otydligt; på vissa sidor tycks originalet ha blivit utskrivet på en bläckstråleskrivare som vaknat på fel sida.
  • Boken är satt i en font som saknar seriffer, vilket gör texten mer svårläst.
  • Antalet diagram är lågt i förhållande till textmassan(till exempel klaras Pirc av med ett diagram på åtta sidor), vilket ger ett kompakt intryck.
  • Sidorna saknar kapitelhänvisning, vilket tillsammans med de få diagrammen gör att en bläddrande läsare måste leta upp kapitlets inledning för att få reda på vilken variant som åsyftas.

Det kan tyckas vara bagateller, men många små saker som dessa gör att boken inte kommer upp till den typografiska standard som dagens schackboksjättar, till exempel Gambit och Everyman, har satt. Man kan invända att ett litet förlag inte har samma tekniska förutsättningar som ett stort förlag, men med de senaste årens utveckling på DTP-fronten håller det argumentet inte längre.

Innehållsmässigt får man dock mycket varianter för pengarna – sjuttiotvå massiva sidor. Författaren väljer varianter som passar ihop, och avråder från andra därför att man då kan bli "transponerad" in i en annan variant utanför systemets ramar. Och jag delar inte författarens (spelade?) förvåning över att "dragen 1.e4 och 2.Sc3 passar bra in i alla öppningar"; båda dragen är sunda utvecklingsdrag, och ett system baserat på dem bör därför också vara sunt. Därmed naturligtvis inte sagt att alla varianter som presenteras i boken är oklanderliga, och det påstår inte författaren heller; i förordet hoppas han att "boken kan inspirera till studier av öppningar, dessa eller dina helt egna specialare".

Många dragförslag motiveras med statistik från ett datamateriel omfattande 375 000 partier, och dessa bildar en utmärkt illustration på det gamla talesättet "han använder statistik på samma sätt som en drucken använder lyktstolpar; som stöd mer än som upplysning". I kapitlet om skandinaviskt får vi till exempel reda på att vit efter 1.e4 d5 2.Sc3 d4 3.Sb1! (bokens värdering) har hela 70 vinstprocent i TWIC, medan vi i kapitlet om Caro-Kann får veta att motsvarande siffra för vit efter 1.e4 c6 2.Sc3 d5 3.Df3! (fortfarande bokens värdering) är 40, men att "materialet är dock för litet för att göra varianten rättvisa". En snabb blick i HugeBase, den databas som följer med Chess Assistant 7 (ca 2 000 000 partier), visar att den första ställningen har 57 vinstprocent, baserat på 29 partier, medan den andra har 53 vinstprocent (464 partier). Allt tyder alltså på att materialet även i det första fallet varit ganska litet; och naturligtvis kan man också dra slutsatser om de stora skillnaderna i vinstprocent, men det avstår jag ifrån eftersom jag inte litar på statistik. 3.Df3 i Caro-Kann är inte så konstigt som det ser ut, och 3.Sb1 är säkerligen spelbart, även om det kanske inte finns så mycket teori på det just nu; i åtminstone det sistnämnda fallet lär Sörenfors' bok vara den utförligaste källan just nu.

Författaren använder en familjär ton, som i något enstaka fall går över gränsen för vad man normalt förväntar sig att finna i en seriöst syftande bok. Vi får till exempel "veta" att ett drag spelas av "en viss Jönsson i Malmö"; för oss som inte känner några Jönssöner i Malmö – eller lever i villfarelsen att alla personer söder om Osby heter Jönsson, går omkring i träskor och har bott vid en landsväg i hela sitt liv – är denna upplysning av föga värde. Någon gång kan också entusiasmen skena iväg med omdömet, som då han hävdar att 2.Sc3 nästan har vederlagt Nimzowitsch-försvaret, dvs 1.e4 Sc6; med till exempel 2...e5 bör svart kunna kämpa några drag till, och det vet naturligtvis Sörenfors.

Boken rekommenderas till alla som är på jakt efter nya idéer i spelöppningen, och inte är rädda för att lämna de största allfarvägarna. De typografiska smådetaljer som jag räknat upp drar visserligen ner betyget en del, men bör inte hindra någon från att köpa boken.

Senast uppdaterad ( 12 november 2006 )