I Tarraschs trädgård PDF Print Epost
Bidrag av Esben Lund   
1 november 2006

ImageDenna bok, "Nya" Tarrasch Garden – eller snarare pamflett, om man tar hänsyn till omfång och inbindning: ett litet häfte på 48 sidor – är ett försök att ge en överblick över Tarrasch-försvaret i avböjd damgambit. Ari undersöker uteslutande möjligheterna efter dragen 1.d4 d5 2.c4 e6 3.Sc3 c5 4.cxd5 exd5 5.Sf3 Sc6 6.g3 Sf6 7.Lg2 Le7 8.0–0 0–0 vilket också bör vara det kritiska testet av svarts uppställning.

Häftet är den andra upplagan, den första utgavs 1995. Det mesta av materialet publicerades i Schacknytt innan det utgavs på bokform 1995. Ari skriver i förordet till den andra upplagan att han inte anser att det har skett något banbrytande öppningsteoretiskt på dessa åtta år, i kölvattnet av i synnerhet Kasparov och Illescas har det dock tillstött några nya anhängare av öppningen, bland andra Ponomariov och Gristjuk. Lite nytt material har därför funnit vägen till den andra upplagan.

Låt oss stanna en stund vid Gristjuk: Ari Ziegler behandlar på 9.Lg5 primärt svaret 9...cxd4, som är huvudvarianten och också det som majoriteten av toppspelare föredrar. Huvudalternativet är 9...c4 som behandlas helt kort (ca. 2 sidor), men det bör här påpekas att Gristjuk försökt sig på draget, och med utmärkta resultat på hög nivå.

Materialet till boken är utvalt från en svartspelares perspektiv, och därför läggs tyngdpunkten på vissa utvalda varianter, medan alla vits möjliga fortsättningar undersöks (med ett rimligt omfång så att överskådlighet och kvalitet bevaras). Vid många tillfällen behandlas flera svart alternativ, och om inte annat har det historisk relevans och fogar ännu en pusselbit till den överblick som är så lysande.

Förutom 9.Lg5 behandlar Ari de andra huvudmöjligheterna 9.b3, 9.Le3 och 9.dxc5. I alla varianter visar författaren att han har en stor teoretisk och (teori-)historisk överblick som han förmedlar på ett bra och överskådligt sätt till läsaren. Till överblicken hör också en inblick i tidigare skrivet material om samma ämne, och också här finns det pluspoäng att hämta. Undertecknad har själv skrivet en öppningsbok uppbyggd kring Tarraschförsvaret ("Meeting 1.d4 tillsammans med Jacob Aagaard, Everyman, 2002) och flera gånger har hänvisat till denna på kritiska punkter med öppningsteoretiskt intresse. Till exempel i Timman-varianten (II 13.Sd2, A 13...a6 på sidan 14 i Aris bok): Just i denna ställning hittade vi en viktig förbättring som Ari hänvisar till. På samma sätt dras essensen ut, från vårt och även andra verk, på flera ställen i "Nya Tarrasch Garden". Och det hela kryddas med Aris fantasifulla kommentarer och levande språk!

En annan väsentlig orsak till det positiva intrycket boken ger ser undertecknad i bokens form, som är ett försök att skriva en modern öppningsbok med många diagram som underlättar överblicken så att man också kan läsa boken utan bräde och pjäser. Vill man ha en djupare förståelse (författarens eftertryck) kommer man inte undan att "flytta träklossar". I ställningen efter 9.Lg5 cxd4 10.Sxd4 h6 11.Le3 Te8 12.Tc1 Lf8 ser författaren utväg från den "teoretiska djungeln" med ett tiogrenat variantträd. Den "konservative läsaren"(!) får ursäkta, men huvudvarianter brukar en gång för alla vara omfångsrika.

I den kritiska ställningen efter 13.Sxc6 bxc6 14.Sa4 görs ett alternativt försök att ordna de många ställningar som kan uppstå: Ari har valt fem modellpartier (som självklart visas med diagram) som han sedan refererar tillbaka till som ställning 1-5. Fyra av ställningarna uppstår beroende på vilka av de lätta pjäserna som bytts av, medan det i den femte bara finns tunga pjäser kvar (och svart står bra). Enligt min mening ett elegant försök att ringa in ett stort och oöverskådligt partimaterial. På det hela taget är Ari inte hämmad av allmänna och stereotypa föreskrifter över hur en bok bör skrivas, han tar sig lagom många friheter för att boken ska vara seriös, och samtidigt kreativt och överskådligt uppställd. Detta är helt klart en av bokens starka sidor.

Som en jämförelse kan till exempel nämnas att vissa förlag kräver att författaren bara visar hela partier, vilket ibland resulterar i likgiltiga, okommenterade avslutande 50 drag av ett parti. I kontrast till detta stötte jag på sidan 35 i Aris bok på ett parti Hjartarson-Illescas, som författaren anser är "väldigt intressant" varefter resten av partiet visas. Andra gånger räcker en ställningsvärdering efter öppningskampen.

Boken vänder sig i första hand till spelare mellan 1700 i ranking och IM-styrka – inom parentes, anmärker författaren, kanske GM-styrka. Trots bokens ringa sidantal finns det mycket att se på i varianterna efter det åttonde draget, och mycket som ger en god överblick, och det är inte otänkbart att också riktigt starka spelare kan dra nytta av Aris överblick, uppdelningar av materialet, och enstaka gånger också förslag och förbättringar av den etablerade teorin. Vill man ha en djupare inblick i öppningens alla finesser krävs det ett större verk som grund. Det finns självfallet gränser för hur mycket man kan behandla på 48 sidor. Som supplement är det dock ett angeläget litet verk som kan rekommenderas.

Senast uppdaterad ( 12 november 2006 )