Matthew Sadler, recensent i New in Chess, skrev nyligen att det verkade som om det bara var Gambit som gav ut schackböcker nuförtiden. Och de som minns förra numrets recension kan med visst fog fråga sig om John Nunn är den ende som fortfarande skriver schackböcker.

Endgame Challenge innehåller 250 noggrant utvalda, testade och kommenterade studier. I inledningen berättar Nunn att han under förarbetet med boken gått genom ungefär 20000 studier från Harold van der Heijdens databas och valt ut 2500 kandidatstudier. Då han skärskådade dessa närmare för att göra det slutliga urvalet upptäckte han emellertid fel och brister i mer än tusen av dem. Jag har för mig att Axel Ornstein redan någon gång på 80-talet påstod att omkring hälften av alla publicerade studier var defekta, och Nunns arbete tycks bekräfta Ornsteins hypotes. Studierna har granskats inte bara av Nunn, utan också av en kraftfull dator med Deep Fritz och de senaste slutspelsdatabaserna, men trots detta vågar inte författaren påstå att alla bokens studier är felfria.

En stor del av introduktionskapitlet ägnar Nunn åt att ge exempel på hur man kan ha nytta av att känna till studier i praktiskt spel. I partiet mot Xie Jun i Hastingsturneringen 1996/97 inträffade följande:

Nunn – Xie Jun
Vit vid draget

Det naturliga draget är 1.La5, som både räddar löparen från den blåsiga e-linjen och försöker undanröja c-bondens blockadpjäs. Efter 1.La5 måste vit vara beredd att offra kvalitet: 1...Lxf3 2.gxf3 Ta8 3.Lxc7 Txa4 4.Lxd6, och frågan är hur denna ställning ska bedömas. Svart kan ju spela 4...Tc4, och får hon bara tid på sig att blockera bönderna är det svart som står på vinst. Men då kom Nunn plötsligt ihåg en studie av Prokes:

Prokes
1 pr, Narodni Listy, 1941
Vit drar och vinner

Lösningen är 1.d7 Td1 (Svart kan också försöka 1...Th8 eller 1...Ta1+, men vit vinner på likartat sätt) 2.Ld5! Txd5 3.e6 och vit vinner. Med den kunskapen var det inte så svårt att räkna ut att vits bönder faktiskt blir ostoppbara.

Materialet är uppdelat enligt den traditionella problemlösningsförebilden: först tvåhundrafemtio diagram, sedan lika många lösningar. Personligen tycker jag att det är en liten miss, men det beror nog på att jag vill använda boken på ett lite annorlunda sätt än Nunn tänkt sig; jag hade hellre sett diagram och lösning hänga ihop. Som "utmaning" är nämligen problemen i tuffaste laget; i Solving in Style skriver Nunn på något ställe att en viss studie bör skänka några kvällars underhållning, och den svårighetsgraden har de flesta studierna i den här boken. Jag vill i stället läsa boken som "hängmattelektyr": plocka en godbit någonstans, njuta mig igenom den, och briljera med den på klubben nästa spelkväll. Ta den här, till exempel:

M. Liburkin
Schachmaty v SSSR, 1939
Vit drar och vinner

Första gången jag såg den här studien var jag omkring tio år. Jag var trollbunden av lösningen, och till och med nu, 36 år senare, verkar den fortfarande magisk. Vit har ett kraftigt materiellt underläge, men svart kung och dam står lite obekvämt. Eftersom vits springare är hotad måste vit handla snabbt. 1.Ld2+ Det enda vettiga draget. Svart måste ge en bonde, men hans pjäser får som kompensation lite mer luft. 1...b4 2.Lxb4+ 2.axb4+? Kb5 3.Sd6+ Kb6 4.Sc4+ Kc7 5. Lf4+ Kd7 leder ingenstans. 2...Kb5 3.Sd6+ Vits springare går ur hotet från damen med tempovinst. 3...Kb6 Det avgörande ögonblicket. Svarts dam har nu en öppen diagonal från a6 till f1, och efter 4.Sc4+? eller 4.Lc5+? glider bara svarts kung undan via c7. Fantasin måste få fritt spelrum för att man ska se hur vit ska kunna komma vidare. 4.La5+!! Detta överraskande löparoffer är nyckeln. 4...Kxa5 4...Dxa5 5.Sc4+ leder till ett bondeslutspel som är lättvunnet för vit. 5.Sc4+ Kb5 Plötsligt står vits idé klar. Den svarta kungen saknar legala drag, och varje damdrag leder omedelbart till att damen förloras. Om det inte varit för de svarta bönderna, skulle svart varit i dragtvång med en gång. Vit måste nu hitta ett motgift mot den svarta planen att spela ...c5 och ...f5 för att öppna sjätte raden. 6.Kf4! Enda draget. Vits kung måste vara redo att täcka rutorna f6, g6 och h6 för att stoppa den svarta damen från att smita. 6.Kg4? fungerar inte eftersom svart har en schack på c8. 6...c5 6...f5 7.Kg5! f4 8.f3 leder till samma slut. 7.d5 Behåller kontrollen över c6 och e6. 7...f5 8.Kg5! f4 9.f3 Svarts bondedrag har tagit slut, och han måste nu förlora damen. Slutställningen är faktiskt ett enpoängs ömsesidigt dragtvång.

Så långt John Nunn, i min egen, fågelfria översättning. Ömsesidigt dragtvång ("reciprocal zugzwang") är en term som ofta förekommer i hans böcker, och som innebär att den som råkar vara vid draget i ställningen är i dragtvång; på sätt och vis kan man kanske säga att båda spelarna är i dragtvång, men det är ju bara den spelare som verkligen är vid draget som råkar illa ut.

Ytterligare tvåhundrafyrtionio läckerbitar väntar på sin läsare - en av dem återfinns i detta nummers studiespalt, och en annan (Réti/Rinck) var med i förra numret. Därmed också sagt att det finns ett litet överlapp i urvalet av material i den här boken och två av Nunns tidigare böcker, Solving in Style och Tactical Chess Endings, något som författaren själv är snabb att påpeka. Det är dock ingen fråga om direkt plankning ur de tidigare böckerna, utan de redan publicerade studierna har utsatts för samma granskning som de nya, och kommentarerna är nyskrivna. Och överlappet är så litet, åtminstone med Solving in Style, att detta inte bör avhålla någon från att köpa boken.

En titt i bokens författarindex avslöjar att även om många kompositörer finns företrädda är det ryska ("sovjetiska" är nog en säkrare beteckning) kompositörer som dominerar; Gurgenidze och Kasparian bidrar med vardera fler än femton studier, och bland kompositörer med fler än fem verk återfinner man Gurvitj, Korolkov, Kubbel, Mitrofanov och Pervakov. Redan under A stöter man på en svensk, men innan ni börjar fundera över kända svenska studieförfattare vars efternamn börjar på A kan jag berätta dels att vederbörande (ännu!) inte är i första hand studiekompositör, och dels att hans efternamn inte börjar på A. Personen i fråga är Robert Åström, som tillsammans med Axel Ornstein fått äran att vara med i detta högkvalificerade sällskap.

Det är lätt att rekommendera den här boken. Gambit under de senaste åren etablerat sig som ett av de ledande schackförlagen, och John Nunns akribi som schackskribent är både väldokumenterad och välkänd. För alla som har det minsta intresse av att tränga in i schackspelets innersta kärna, eller av att tjusas av dess gåtfulla charm, kommer den här boken att ge åtskilliga timmars ren njutning.