Logga in

Användare

Lösenord

Kom ihåg mig
Lösenordsledtråd
Inget konto än? Skapa ett

Sök bok eller recension

Århundradets match PDF Print Epost
Bidrag av Bo Sjögren   
1 november 2006

ImageFischer World Champion är en översättning till engelska av en bok som tidigare bara funnits tillgänglig på holländska, och den behandlar naturligtvis matchen mellan Fischer och Spasskij i Reykjavik 1972.

Boken innehåller ett 18 sidor långt kapitel av Max Euwe om förspelet till VM-matchen - Euwe var som bekant FIDE-president - medan resten av boken, omkring 120 sidor i allt, består av Timmans kommentarer till partierna. Timman har ägnat större delen av sin analysmöda åt de mest intressanta partierna, det spännande tionde partiet ägnas till exempel mer än tolv sidor, medan de ”tråkigare” får två, tre sidor - en bra fördelning.

Man kan fundera över mycket kring den här boken, till exempel varför det dröjt trettio år innan den engelska upplagan ges ut, och varför den överhuvudtaget ges ut. Förlaget ger inga svar, men man får väl anta att man ser en marknad för den; det skulle ju kunna vara ett sätt att påminna nya generationer om att det en gång i tiden fanns en schackspelare vid namn Fischer, men förmodligen räknar man med att nostagifaktorn är hög hos de som redan är bekanta med honom.

Man kan också undra en del över Timmans förklaring - i förordet till den engelska upplagan - att han endast ändrat originalets text där det varit absolut nödvändigt. Det förstärker givetvis nostagifaktorn att se hänvisningar till partier som spelats 1972 och tidigare, men det skulle nog varit på sin plats att indikera hur teorin utvecklat sig sedan dess.

Och hur är det egentligen med Timmans ändringar? Enligt förordet har han ändrat kommentarerna till ”slutspelet i det andra partiet” och slutställningen i det sista partiet, samt tagit bort två felaktiga slutsatser, från ett original publicerat 1972. Likväl förekommer det enstaka partireferenser till partier som spelats senare, till exempel Geller - Portisch, Portoroz 1973 (i kommentarerna till tionde partiet), och därför misstänker jag att man inte översatt originalet från 1972 utan en senare upplaga, gissningsvis från 1976 eller strax därefter. ”Slutspelet i det andra partiet” var, som alla vet, obefintligt, och därför gissar jag att Timman tänker på det första partiet, där Fischer offrade (?) löpare för två bönder och man sedan dess tvistat om huruvida kan kunde ha räddat partiet eller ej.

Trots denna, och några andra småmissar som en vaken korrekturläsare borde ha fångat (28.g4 i stället för det korrekta 28.g3 i kommentarerna till det femte partiet, till exempel), är det Timmans kommentarer som för mig är behållningen av den här boken. Plus, naturligtvis, inte så litet nostalgi - det var ju inte helt utan anledning som jag, och utan tvekan många andra i min generation, gjorde mina första tafatta drag just på hösten 1972.

Senast uppdaterad ( 12 november 2006 )