En sedelärande historia jag en gång hörde, eller möjligen läste, går ungefär så här:

Till en problemlösningstävling anmälde sig en gång en känd stormästare, vars namn den taktfulle historieberättaren utelämnade. Tävlingen bestod av flera avdelningar där det gällde att på tid lösa ett antal problem av en viss typ; i den första avdelningen handlade det om matt i två drag. Startskottet gick och deltagarna gick lös på problemen. Efter cirka en minut reste sig Pauli Perkonoja, den finländske komponisten och mästerlösaren, och lämnade in sin lösning; det faktum att någon kunde lösa tre problem innan han ens löst det första chockade vår stormästare till den grad, att han på den utmätta tiden inte lyckades lösa ett enda problem.

Moralen i historien är naturligtvis inte att stormästare inte kan lösa problem, utan att problemlösning är en färdighet som till stora delar skiljer sig från de problem som en schackspelare vanligen ställs inför. Om minnet inte sviker mig fick historien ett lyckligt slut; vår hjälte tränade flitigt, och blev med tiden en förstklassig problemlösare.

John Nunn har skrivit om konsten att lösa schackproblem, och det gjorde han 1985 i boken Solving in Style, som nu ges ut i en oförändrad utgåva av Gambit Books. Den recencerades i SN 1986/2, och jag kan bara instämma i signaturen TB:s omdöme: "Om inte Nunn lyckas väcka ens intresse för komponerade ställningar kan det förutspås en evig sömn." Avsikten med boken är naturligtvis inte bara att träna blivande problemlösare, det skulle vara att skriva för en alltför smal målgrupp; boken vill också ge en översikt över problemkonsten och dess för en "vanlig" schackspelare snåriga terminologi, avmystifiera den och kanske snärja någon med problemvärldens "skönhet".

Boken innehåller tio kapitel, som vart och ett omfattar en viss problemtyp; det enda undantaget är att två kapitel ägnas åt studier. De fem första ägnas åt "vanliga" problem, förutom studier (kap. 2 och 5) avhandlas här tvådragare, tredragare och flerdragare. De övriga kapitlen behandlar i tur och ordning hjälpmatter, självmatter, seriedragare, några viktiga teman (Novotny, Grimshaw och Plachutta), och retroanalys. Varje kapitel innehåller ett antal ställningar med utförlig "bruksanvisning", samt ett antal övningsuppgifter, där lösningarna placerats sist i boken. Dessutom innehåller boken en inledning, ett komponistindex och inte minst en litteraturlista för den som vill förkovra sig ytterligare.

Låt oss titta på ett exempel. Personligen är jag svag för hjälpmatter, och därför valde jag ett sådant problem. I en hjälpmatt börjar svart, om inte annat anges, och båda parter hjälps åt att sätta svart matt i angivet antal drag; svarts drag anges först i lösningen, något som kan verka förvillande i början. Försök gärna lösa det innan du tittar på Nunns lösning - det är faktiskt inte så svårt!

A. Kárpáti, 1 Pr Tipografia National T., 1968

Hjälpmatt i två drag (2 lösn.)

Över till Nunn: "Den vita damen är bra placerad för att sätta matt genom att spela c7, men först måste g2-bonden bort. Bonden kan inte släppas lös av ett löpardrag på grund av bindningen på första raden, men vit kan frigöra bonden genom att offra tornet på f1. Det skulle betyda en lösning på formen 1.pass Tf1 2.gxf1S (den enda fungerande förvandlingen) c7. Pass måste vara ett damdrag, men efter nästan alla drag har damen en envis vana att komma i vägen på den långa diagonalen. Faktum är att h8 är den enda tillfredsställande rutan. Den andra lösningen är likartad. Om bonden på h2 försvinner kan vit sätta matt med Dh7, så vit måste på nytt offra sitt torn, den här gången på g1. 1.pass Txg1+ 2.hxg1T (återigen en exakt förvandling) Dh7 är lösningen, sånär som på den bekymmersamma svarta damen! Den här gången måste hon fly till a8 för att undvika att besvära sin kollega."

En vacker illustration på hur man i många problem, i synnerhet hjälpmatter, "nystar baklänges" - man börjar med att leta efter mattbilder, fortsätter med att hitta drag och dragsekvenser som kan leda till den funna mattbilden, och först därefter börjar man leta efter den exakta dragföljden. Om ditt enda mål som schackspelare är att vinna någon av de snabbschacksturneringar som numera kallas VM så är det här inte boken för dig. Men det ligger utan tvekan något i vad Nunn påpekar i introduktionen: "Ingen låtsas att lösandet av schackproblem kommer att hjälpa dig att spela bättre schack, men det finns mer i schack än att gå upp (eller ner) några rankingpoäng per år."