Slutspelsträning med dator |
![]() |
![]() |
![]() |
Bidrag av Bo Sjögren | |
1 november 2006 | |
Vi har redan tidigare i den här spalten behandlat den programvara som de här »böckerna» är baserade på, men i de fallen (jag tänker på skivorna om Lasker och Capablanca) var träningsmaterialet bara en liten del av helheten, och beskrivningarna var därför mycket kortfattade. Hög tid att rätta till den detaljen, med andra ord! Användargränssnittet är traditionellt, med ett navigeringshjälpmedel till vänster, ett schackbräde i mitten och ett textfönster med drag, varianter och kommentarer till höger. Navigeringen sker på samma sätt som i utforskaren i Windows; en trädstruktur, där man kommer till »löven», dvs partiexempel, studier, testuppgifter etc, genom att klicka sig ned via allt tunnare grenar. För att ta ett exempel från Chess endgame training: På den högsta nivån finner vi till exempel »Löpare mot springare slutspel», och därunder finner vi i tur och ordning »Slutspel med många bönder (positionell fördel)», »Positionell fördel med löpare mot springare», »Svagheter i motståndarens bondeställning» och slutligen »Fördelen utnyttjas» innan vi kommer till partiexemplen, i det här fallet fem stycken. Materialet kan utnyttjas på tre olika sätt: »Study», där läsaren manövrerar sig genom ett träd med instruktiva exempel med förklarande text, ungefär som en interaktiv bok, och »Practice» och »Test», där läsaren får lösa övningsuppgifter genom att välja drag i vissa utvalda ställningar i en studie eller ett partislut. Varje uppgift har ett maximalt poängtal beroende på svårighetsgraden, och väljer man fel får man ett poängavdrag som beror på hur viktigt draget är för lösningen. Det är ganska lite som skiljer »Practice» och »Test», den största är att då man övar kan man själv välja vilken uppgift man vill lösa, medan i ett test väljer programmet ut ett antal lämpliga uppgifter. En statistikfunktion håller reda på vilka uppgifter du löst och hur bra du lyckats lösa dem, och kan också visa hur ditt »rankingtal» ändras med varje uppgift. Programmet kan hantera flera användare, något som borde vara intressant för de klubbar som vill köpa träningsmaterial för sina medlemmar. Och vill man skriva ut en uppgift på papper finns det möjlighet att göra det; utskriften får kanske inte den allra snyggaste layout man kan tänka sig, men diagram, drag och kommentarer finns där, och det är ju det viktigaste. En annan trevlig finess är att man när som helst, utom under ett test, kan starta ett datorprogram (Crafty) och spela mot det; man kan spela den aktuella ställningen eller själv välja utgångsställning. Theory and practice of chess endings har ännu en variant - man kan välja bland 180 speciellt utvalda typställningar.
De två skivorna har något olika inriktning. Som redan nämnts har Theory and practice of chess endings ett antal typställningar för den som vill testa sin slutspelsteknik mot Crafty, och dessutom innehåller den här boken ett rikligt studiematerial, baksidestexten utlovar mer än 700 lektioner (dvs partiexempel). Chess endgame training innehåller inga lektioner alls, men har i stället 2450 träningsexempel (Theory and practice har omkring 300). Det bör också påpekas att Chess endgame training kan installeras i en svensk version (plus fem språk till), medan Theory and practice »bara» finns i en engelsk och en spansk version. I stort sätt fungerar allt bra, men jag har hittat några skönhetsfläckar. En av dem kan de med god syn upptäcka i skärmdumpen i bild 1; där står nämligen »fixing the à3-pawn...». Det är ju en ganska harmlös miss, men jag har också hittat »å- och ñ-bönder». Gissningsvis är det en översättningsmiss från en kyrillisk teckenuppsättning, och efter ett tag lär man sig att »å» betyder e och »ñ» c, men visst stör det helhetsintrycket. Översättningen, både den till engelska och den till svenska, får godkänt, även om jag naturligtvis inte kan rekommendera särskrivningar av typen »Löpare mot springare slutspel». Den svenska översättningen har några småmissar: ett par knappar som fortfarande är på engelska, hjälpfilen är också på engelska, och ordet »Slutspelsträining» [sic!] som återfinns i den svenska titeln står förmodligen inte i SAOL. Men det är såvitt jag kan upptäcka och bedöma undantagsfall; den svenska som bjuds är kontrollerad av en schackkunnig svenskspråkig person, och bör inte innebära några tolkningsproblem. Engelskan i Theory and practice är lite kantig, men fullt förståelig. Jag hoppas ni har blivit nyfikna på hur Andersson kämpade ner Miles: I nedanstående exempel misslyckades svarts försök att få tornet i spel, men det var i alla fall hans bästa chans: ![]() Andersson - Miles, Tilburg 1981 1.h4 Vits plan är att förstärka sin ställning på kungsflygeln: först avancerar han med bonden till h6, och sedan spelar han e4 eller g4. 1...a4! Låser fast a3-bonden som förberedelse för en eventuell motattack. 2.Kf4 Ke6 3.h5 Kf6 4.Tc6+ Kf7 5.Tc5 Td7! Enda chansen. Efter 5...Kf6 6.Tc6+ Kf7 7.h6 har svart problem 6.Txb5 Td3 7.Tb7+ Kf6 8.Txh7 g5+ 9.Kf3 Txa3 10.Ta7 Ta2 11.Ta6+ Ke5 12.g4 fxg4+ 13.Kxg4 Tg2+ 14.Kh3 Tb2 15.Txa4 Ke4 16.Kg3 Tb1 16...Kxe3 förlorar också: 17.h6 Tb1 18.Ta3+! Ke4 19.Kg4 Tg1+ 20.Tg3 +- 17.h6 Tg1+ 18.Kf2 Th1 19.Ta6 Kd5 20.Kg3 Th4 21.Tg6 Ke4 21...Kc4 22.b5 +- 22.b5 Kf5 23.Tc6 Te4 24.Kf2 Te7 25.b6 Tb7 26.Kg3! Svart gav upp Låt oss också ta ett lite mer grundläggande exempel: ![]() Svart drar och håller remi När bonden befinner sig på sjunde raden är det nästan alltid vinst. I undantagsfall kan försvararen rädda partiet genom att schacka motståndarens kung från sidan, så länge som sidan är tillräckligt lång. 1...Ta8+ 2.Kd7 Ta7+ 3.Kd6 Ta6+ 4.Kd5 Ta5+ 5.Kc6 Ta6+ 6.Kb7 Te6 remi I förhållande till e-bonden kan brädet delas i två sidor - den korta sidan (e8-h8) och den långa sidan (e8-a8). Sidan är lång om försvararens torn är minst tre fält bort från bonden. Att känna till betydelsen av den långa sidan är utomordentligt viktigt; står tornet på den korta sidan finns det ingen remi. Båda skivorna kan rekommenderas som ett allvarligt alternativ till vanliga slutspelsböcker, i synnerhet för dem som i likhet med mig är för lata för att plugga slutspelsteori på traditionellt sätt, och måste luras med någon form av spel eller lek. Av de två skivorna är Panchenkos verk det mer allsidiga, och passar därför som grundbok - känner man att man behöver träna mer, kompletterar man med Alperts bok. Jag förstår inte riktigt varför man inte slagit dem samman till en CD, men det finns säkert någon förklaring. Hur som helst får den som köper en av dessa skivor fritidsproblemen lösta för de närmaste månaderna... |
|
Senast uppdaterad ( 13 november 2006 ) |