Uppslagsbok om Sozinvarianten PDF Print Epost
Bidrag av Hans Jonsson   
1 november 2006

ImageHur recenserar man en uppslagsbok?? Det är nämligen vad The Sicilian Sozin är enligt mig. En alldeles förträfflig uppslagsbok men inte en bra spelöppningsbok.

Innan jag går vidare i min recension är jag skyldig att redovisa mina utgångspunkter för denna. En gång i tiden var jag en aktiv schackspelare (ca 2400 i rating) och läste då också ett stort antal schackböcker. Nu har jag knappt öppnat en schackbok de senaste fem åren och har heller inte följt med vad som har hänt i teorin. Däremot har jag sedan mitten på 80-talet spelat Sicilianskt och därmed mött Sozinvarianten ett otal gånger. (Ett parti har jag också lyckats få med i boken) Jag har när jag läst den här boken inte använt något bräde och heller inte kontrollerat några varianter. Jag anser nämligen att man ska kunna läsa även en spelöppningsbok utan att behöva använda ett bräde.

Att skriva en bok om Sozinvarianten i Sicilianskt (Lc4 mot Sicilianskt) är på samma gång både ett tacksamt och ett otacksamt arbete. Det är en oerhört fascinerande och spännande öppning där minsta lilla felsteg kan leda till katastrof men samtidigt är det en oerhört utforskad öppning där teorin ofta sträcker sig minst 20 drag. Golubev har spelat öppningen i 18 år som vit och har under denna tid skaffat sig en mycket bra förståelse, men lyckas han vidarebefordra den till läsaren ??

Boken börjar mycket bra. Det första kapitlet (Introduktionen) är en historisk tillbakablick över hur Sozinvarianten uppstod och hur den har utvecklats. Där visas ett antal klassiska partier i varianten och de viktigaste spelarna (Den främste är helt klart Bobby Fischer) för varianten presenteras kort. Där tas också mycket kort upp lite om de strategiska motiv som finns. Häri ligger också min kritik av boken. Dessa strategiska motiv skulle jag vilja att Golubev utvecklade mycket, mycket mera. Vilka är nyckelställningarna, vilka ”standardkombinationer” finns, när fungerar dessa och när fungerar de inte, vilka ”standardplaner” finns, vilka dragomkastningar måste man vara uppmärksam på och så vidare. När det gäller dessa frågor lämnar Golubev inga svar.

Därefter kommer kapitel efter kapitel med olika varianter. Dessa är snyggt och överskådligt presenterade (Så bra som det går med tanke på att många ställningar kan uppkomma efter olika dragföljder). Jag saknar inga varianter och tycker att Golubev framför en sansad bild/bedömning av varianten. Intrycket är att Golubev verkligen vet vad han pratar om. Utöver detta har jag egentligen ingenting att tillägga om bokens sista 250 sidor.

Hur ska jag då sammanfatta boken? Det är en bra bok men allt hänger på vilka förväntningar du som läsare har på boken. Den ska inte användas av en spelare som vill lära sig att spela Sozin då den saknar förklaringar utan istället av spelare som redan har spelat öppningen ett tag och på sätt redan har skaffat sig denna förståelse. Den är heller inte speciellt personligt skriven utan mer som ett standardverk. Detta att jämföra med mina två favoritböcker vad gäller spelöppningar; John Nunns ”Beating the Sicilian” och John Watsons ”Play the French”. Men än en gång. Allt hänger på vilka förväntningar och krav man har på en spelöppningsbok.

Senast uppdaterad ( 10 november 2006 )