En heltäckande repertoar för svart PDF Print Epost
Bidrag av Magnus Holm   
1 november 2006

De flesta schackspelare ställs förmodligen mer än en gång i livet inför den eviga frågan vad man skall spela som svart. Och svaret kan bli olika beroende på vilka principer som vägleder en i sökandet. Vill man försöka hitta det objektivt sett bästa draget? Vill man ställa motståndaren inför så stora problem som möjligt? Eller nöjer man sig kanske med att försöka uppnå en ställning som man trivs med?

Som jag skrev för några år sedan med anledning av Raymond Keenes & Byron Jacobs bok A Complete Defence for Black (SN 10/96) är sätten att ta sig an spelöppningsproblemen många. Då handlade det om draget 1. – Sc6 som svar mot alla vits möjliga inledningsdrag. Nu har turen kommit till 1. – d6, men denna gång är det den finske stormästaren Jouni Yrjölä och hans landsman och tillika internationelle mästaren Jussi Tella, som har tagit sig an det ambitiösa projektet att tillhandahålla ett komplett försvarssystem för svart. Resultatet är ytterligare en i raden av böcker från förlaget Gambit, som det är lätt att bli imponerad av; ett rejält tilltaget varianturval varvat med lagom mycket förklarande text.

En utmärkande egenskap för en bra teoribok är, enligt min mening, dess längd. Den författare som på drygt hundra sidor "behandlar" en öppning genom att presentera ett urval av ytligt kommenterade partier utan klara variantomdömen gör det till exempel alldeles för lätt för sig. Som läsare vill åtminstone jag ha lite mer struktur på materialet. Drömmen vore en nätt liten samling på en si så där fem hundra volymer av ungefär samma tjocklek som ett band av Svensk uppslagsbok, där alla viktiga partier som någonsin har spelats djupanalyseras, datorkontrolleras och infogas i ett stort, fint variantträd. Naturligtvis måste även alla publicerade spelöppningsanalyser granskas och bedömas, och slutligen skall materialet presenteras på ett pedagogiskt och litterärt mästerligt sätt.

Vem skulle ge sig i kast med att skriva ett sådant mastodontverk? Vilket förlag skulle våga satsa på att ge ut det? Och vilken idiot skulle köpa det? Svaret på de två första frågorna är: ingen aning. Svaret på den tredje är: jag själv – om priset var överkomligt. Men ett av problemen med ett sådant projekt är förstås att det sistnämnda inte skulle vara fallet.

ImageMed mina mått mätt är An Explosive Chess Opening Repertoire for Black med sina ynka 272 sidor förstås en löjligt kort teoribok, men jämfört med andra spelöppningsböcker från de senaste åren hamnar den nog ändå i toppligan.

Boken är uppdelad i sex delar med totalt 33 kapitel. De flesta kapitel inleds med ett längre eller ibland kortare textavsnitt, som ger en översikt över de viktigaste varianterna och introducerar de viktigaste spelidéerna. I slutet av varianterna finns ett kort sammanfattande omdöme om den variant som behandlas, och i början av de fyra första delarna serveras man dessutom lite statistik över vilken vinstprocent vit har haft med olika drag.

Systemet bygger alltså på inledningsdraget 1. – d6, som sedan följs upp på olika sätt beroende på hur vit väljer att bemöta det. I praktiken måste svartspelarna framför allt studera tre huvudvarianter:

1. Den första uppkommer om vit spelar d4 och c4 i sina två första drag. Detta leder efter det rekommenderade svaret 2. – e5 antingen till ett damlöst mittspel efter 3.dxe5 eller till en förgrening i Engelskt efter 3.Sf3 e4.

2. Det andra kritiska systemtestet är när vit spelar dragen d4 och Sf3 i valfri ordning. Mot denna uppställning ägnar författarna mest utrymme åt ett drag som Julian Hodgson framför andra har praktiserat, nämligen 2. – Lg4, men de ägnar också ett kortare kapitel åt 1.d4 d6 2.Sf3 Sf6 3.c4 Lf5.

3. Den tredje viktiga möjligheten för vit är naturligtvis att spela e4 i första eller andra draget. Här rekommenderar författarna Jugoslaviskt med 2. – Sf6 för svart. De nämner också möjligheten att spela det tjeckiska systemet (1.d4 d6 2.e4 Sf6 3.Sc3 c6) eller Philidor (1.d4 d6 2.e4 Sf6 3.Sc3 e5 4.Sf3), men de ställer sig tveksamma till det förstnämnda, eftersom vit förmodligen får klar fördel vid bästa spel. Philidor anser de dock vara en möjlighet för dem som vill ha lite lugnare spel och/eller inte orkar sätta sig in i den teori som finns om Jugoslaviskt.

Efter att ha läst boken lutar jag åt åsikten att 1.d4 d6 2.c4 inte är vits bästa fortsättning. Anledningen till detta är att svart efter 2. – e5 får för lätt spel. Det damlösa mittspelet efter 3.dxe5 dxe5 4.Dxd8 Kxd8 verkar inte svart några som helst problem, och efter 3.Sf3 e4 länkas spelet in i en variant i Engelskt, där svart har tagit terräng på kungsflygeln. Spelet blir visserligen komplicerat, men om svart bara håller ordning på de många varianterna får han ofta ett bekvämt spel, och vit inte verkar ha något speciellt.

I Hodgsonvarianten har vit bättre statistik, och det är betydligt mer tveksamt om svart når full utjämning. Efter 3.c4 kan vit kan få en dubbelbonde på f-linjen, men denna tycks mer än väl kompenseras av löparparet och en viss terrängövervikt. Mindre farligt för svart är förmodligen 3.e4, som oftast leder till en helt annan ställningstyp. Svart brukar utveckla sig med e6, Le7 och 0–0 för att sedan stöta med d5.

För 1.d4-spelare som vill göra sitt yttersta för att komma ur öppningen med fördel borde valet stå mellan 2.Sf3 och 2.e4. Nackdelen med springardraget är att svart också har möjlighet att länka in i en vanlig kungsindier med 2. – g6 och därmed undviker både Sämisch och Fyrbondeangreppet. Kungsbondeflyttet är förstås ett utmärkt val om man inte har något emot Jugoslaviskt eller Philidor, men de som spelar Sämisch mot Kungsindiskt kan även överväga draget 3.f3!?. Om svart vill undvika den varianten har att välja mellan två drag. Det första är 3. – e5, som kan leda till ett möjligen något bättre slutspel för vit efter 4.dxe5 eller till en sämischliknande uppställning efter 4.d5 Le7. Författarna hävdar att svart inte har några särskilda problem vare sig i det ena eller i det andra fallet, men själv är jag inte lika säker.

Svarts andra möjlighet i tredje draget efter 3.f3 är 3. – d5!?, som efter 4.e5 Sfd7 (möjligheten 4. – Sg8!? nämns utan varianter) leder till en franskliknande ställningstyp. Författarna lyckas emellertid inte visa att det ger utjämning (kolla bivarianterna!).

Att inleda med 1. – d6 är mycket flexibelt, men det ställer också höga krav på svartspelaren. För att spela det av författarna rekommenderade systemet med framgång bör man göra sig förtrogen med flera olika ställningstyper. Lyckas man med det har man emellertid stora möjligheter att genom subtila dragföljder kollra bort sin moståndare, om man inte hinner kollra bort sig själv på vägen. För det är trots allt en liten snårskog att ta sig igenom innan man behärskar systemet.

Men man behöver naturligtvis inte spela det fullt ut. Draget 1. – d6 kan ha ett visst psykologiskt värde, och flera toppspelare utnyttjar ibland dragföljden till att undvika vissa för dem obehagliga varianter. Om inte annat har man i alla fall ett sunt och bra system mot Engelskt (1.c4 e5 följt av 2. – d6).

Något bör kanske sägas om titeln, som kan vara lite missvisande. Den som tror att boken tar upp ett system som ger svart mängder av taktiska chanser misstar sig nämligen. "Explosive" kan möjligen syfta på den dynamiska potential som svarts uppställning innehåller, men man skall vara medveten om att svart i flera varianter spelar på struktur i stället för aktivitet. I Hodgsonvarianten (1.d4 d6 2.Sf3 Lg4) byter svart ofta på f3 för att ge vit en dubbelbonde. Samtidigt ger man bort löparparet och riskerar att komma passivt.

Att tillåta ett tidigt dambyte är kanske inte heller i alla taktikers smak, men det är just vad man förväntas göra i flera varianter. Visserligen hävdar författarna att det enda dambyte svart tvingas gå med på är det efter 1.d4 d6 2.c4 e5, som leder till ett slutspel som de menar är snudd på bättre för svart. (Det kan faktiskt stämma, för om man jämför vits och svarts respektive bondestruktur, finner man att bonden på e5 står bättre än den på c4. Och skulle vit själv få för sig att spela e4 blir rutan d4 ohjälpligt svag. Samma ställningstyp, fast med omvända färger uppstår i Engelskt efter 1.c4 c5 2.Sc3 Sf6 3.Sf3 d5 4.cxd5 Sxd5 5.e4 Sxc3 6.dxc3!? Dxd1+ 7.Kxd1. Varianten anses ge vit en liten men klar fördel och har spelats av bland andra Ulf Andersson vid några tillfällen.) Men de anger e5 som det tematiska svaret även på 1.d4 d6 2.b3, 1.d4 d6 2.g3, 1.d4 d6 2.Sc3 och 1.d4 d6 2.e3. Och dambyte kan det förstås också bli efter 1.e4 d6 2.d4 Sf6 3.f3 e5 eller 1.e4 d6 2.d4 Sf6 3.Sc3 e5. Den sistnämnda dragföljden blir oundviklig för den som föredrar Philidor framför Jugoslaviskt. Till råga på allt brukar svartspelarna frivilligt ta på sig en dubbelbonde efter 4.dxe5 dxe5 5.Dxd8+ Kxd8 6.Lc4 Le6!?.

Detta är med andra ord ingen idealisk repertoar för utpräglade taktiker eller angreppsspelare. Den borde lämpa sig bättre för positionsspelare med förkärlek för ovanliga och obalanserade ställningstyper, med möjlighet att spela på att uppnå strukturella fördelar.

Enligt min i det här fallet högst subjektiva mening är det också lite synd att författarna inte valde Philidor som huvudsystem mot 1.e4. Philidor är måhända en mindre "explosiv" öppning än Jugoslaviskt, som dock inte är särskilt mycket bättre i det avseendet när vit väljer att ställa upp sig lugnt med Sf3, Le2 och 0–0. I åtminstone en av de kända huvudvarianterna inbjuder svart till ett närmaste stendött slutspel med symmetrisk bondeställning utan svagheter för vare sig vit eller svart. Att, som författarna skriver på ett ställe, först i efterhand(!) komma på att Philidor var ett möjligt alternativ till Jugoslaviskt låter inte heller som en särskilt bra ursäkt.

Nu är min avsikt inte att klanka ned på Jugoslaviskt, som mycket väl kan vara en sundare öppning än Philidor, men att behandla den på ynka 55 sidor förutsätter ofrånkomligen en rejäl sållning bland varianterna, medan samma sidantal gott och väl hade räckt till en både grundlig och heltäckande genomgång av de bästa varianterna i Philidor från svarts sida sett. Om jag inte misstar mig, hade det valet också varit i linje med vad många svartspelare som redan spelar systemet brukar välja. Nu får de tyvärr nöja sig med att öppningen behandlas i ett fåtal meningar och ett par varianter, som dessutom inte är svarts bästa. Det tidigare nämnda tjeckiska systemet (1.e4 d6 2.d4 Sf6 3.Sc3 c6) ges cirka en sida, med slutomdömet att det antagligen är osunt men kan fungera som överraskningsvapen.

Sammanfattningsvis är detta en välfylld och välskriven men varianturvalsmässigt något ojämn bok. Störst behållning ger antagligen de kapitel som behandlar 1.d4 d6 2.c4 och 1.d4 d6 2.Sf3, eftersom båda varianterna har varit väldigt sparsmakat behandlade tidigare i schacklitteraturen.

Senast uppdaterad ( 10 november 2006 )