Är Garri Kasparovs främst en fantastisk räknefantom, som med maskinmässig säkerhet kalkylerar konsekvenserna av varje drag, eller finns det också ett betydande inslag av intuition i hans spelstil så att han ibland – som exempelvis Tal gjorde på sin tid – djärvt kastar sig ut i det okända utan att veta exakt var han kommer att landa? Svaret på denna fråga är detsamma i två nyutgivna böcker på bokförlaget Gambit. Vilket det är skall jag återkomma till.

Jag blev mycket intresserad när jag först fick höra talas om boken Secrets of Chess Intuition av Alexander Beljavskij & Adrian Michaltjisjin. Kanske, tänkte jag, har någon äntligen vågat sig på att försöka reda ut vad schacklig intuition är för något, hur den förhåller sig till olika spelstilar och hur den kan utnyttjas i praktiskt spel.

Mina förhoppningar grusades emellertid snabbt. Boken ger inte särskilt mycket för den som vill ha en djuplodande genomgång och analys av ämnet. Den kan snarare liknas vid ett smörgåsbord. Författarna presenterar en mängd exempel på ställningar där valet av drag enligt deras mening kan och bör ske intuitivt, men mycket mer än så blir det inte. I stället för en begreppsutredning får man en hänvisning till vad som står i Encyclopaedia Britannica, och i stället för en presentation av författarnas egna tankar och undersökningar kring den schackliga intuitionens väsen får man ... just det – en rad exempel på vad olika spelare har sagt i olika sammanhang. Vi får veta att det finns tre typer av intuitiva beslut i schack: kombinatoriska, positionella och psykologiska, men särskilt mycket klokare än så blir åtminstone inte jag av deras generaliseringar, vilka, förutom att vara ringa till antalet, framstår som ytliga och osystematiska.

Ett särskilt kapitel ägnas åt Michail Tal, som även figurerar på andra ställen i boken. Han beskrivs som en av de mest intuitiva spelarna i schackhistorien, ett epitet som förmodligen också kan användas om Capablanca, vilket visar att intuition i lika hög grad kan finnas hos representanter för två åtminstone på ytan diametralt olika spelstilar.

När det gäller Tal finns det anledning att ifrågasätta det exempel som återfinns på sidan 138. Ställningen efter 1.d4 Sf6 2.c4 e6 3.Sc3 Lb4 4.a3 Lxc3+ 5.bxc3 Se4 6.Dc2 f5 uppkom i två av partier med Tal som svart i VM-matchen mot Botvinnik och illustrerar enligt författarna en lyckad psykologisk bluff, eftersom Botvinnik båda gångerna avstod från "vederläggningen" 7.f3 Dh4+ 8.g3 Sxg3 9.hxg3 Dxh1 10.Sh3 med vinstspel för vit. I Tajmanovs monografi från 1979, liksom i flera andra källor, leder emellertid "vederläggningen" till klar fördel för svart, och så vitt jag känner till står sig det omdömet fortfarande. Är det någon som är av annan mening?

Okej, jag kanske är överdrivet kritisk. Författarna lever nog upp till sin ambition – att ge en ungefärlig kategorisering av olika typer av intuitiva beslut. Och som exempelsamling och övningshäfte kan väl boken duga och till och med ge en viss behållning. Men jag kan samtidigt inte avhålla mig från att tycka att målet borde vara ställt en aning högre än så.

Och nu åter till fallet Kasparov. Garri utmålas nämligen av Beljavskij & Michaltjisjin som i första hand en ren räknemaskin med klara brister när det gäller intuitiv förmåga, trots att han figurerar i flera av exemplen i boken och i andra sammanhang har hävdat att han är den av världsmästarna som har spelat flest högkvalitativa (vackra) partier. Så hur är det egentligen med den saken?

Av en händelse dyker samma tanke upp i den lika färska boken How to Become a Deadly Chess Tactician, skriven av den för oss kanske mindre kände engelske schackspelaren och skribenten David LeMoir. På sidan 23 skriver LeMoir att han misstänker att Kasparov "has a strong preference for using analysis rather than intuition". Men anledningen till att författarna anser det blir egentligen aldrig ordentligt belyst, vare sig i Secrets of Chess Intuition eller i How to Become a Deadly Chess Tactician. LeMoir verkar anse att fantasi, föreställningsförmåga och intuition hör intimt samman, så varför skulle Kasparov sakna det sistnämnda när det framgår tydligt att han besitter både fantasi och föreställningsförmåga i stora mått? Möjligen blir det påståendet lite begripligare när man betänker att Kasparov är en person som inte gillar överraskningar, som alltid vill vara förberedd och vars hela tillvaro verkar vara inrutad även utanför brädet. Men detta är bara mina egna spekulationer. I böckerna förblir det hela ett mysterium.

Till skillnad från Beljavskij & Michaltjisjin skriver LeMoir i en personlig stil som inte så lite påminner om Simon Webbs i Chess for Tigers. Det medför att How to Become a Deadly Chess Tactician når klart högre än Secrets of Chess Intuition med avseende på litterär kvalitet. Även de av LeMoir egenhändigt skapade karikatyrteckningarna bidrar till att göra boken extra njutbar.

En annan viktig skillnad är att LeMoir bemödar sig om att förklara sina exempel. Varför skall jag offra? Hur skall jag offra? Och inte minst hur skall jag tänka för att lyckas med mina offer? Han betonar framför allt tre saker: man skall vilja offra, man måste ha fantasi och man måste kunna beräkna konsekvenserna av offret.

Sammantaget finns det fog för att hävda att LeMoir lyckas presentera något som åtminstone liknar en metod för att utveckla ens taktiska förmåga. Han har många exempel men även mycket förklarande text, där han varvar partiexempel, övningsuppgifter, citat och referat med egna reflektioner. Efter läsningen torde den blivande taktikern – om denne inte redan tillhör eliten – stå betydligt bättre rustad att möta kommande utmaningar på schackbrädet och är kanske också en aning mer benägen att förgylla sina partier med kreativa offer på Caissas altare.