Sveshnikov komplett PDF Print Epost
Bidrag av Magnus Holm   
1 november 2006

Den minnesgode läsaren erinrar sig kanske att jag för sex år sedan (se SN 8/96) recenserade två böcker om just Svesjnikovvarianten i Sicilianskt, nämligen Neverovs & Marusenkovs New Ideas in the Sveshnikov Sicilian och Krasenkovs The Sveshnikov Sicilian. När jag nu för tredje gången återvänder till denna förunderliga gren av det sicilianska variantträdet (vilket nu torde ha vuxit sig så stort att det snarare skulle krävas en hel kontinent än en liten italiensk halvö för att härbärgera det) hör jag åter vindens viskningar i lövverket och pelikanens lockrop från de ryska vidderna kring Tjeljabinsk.

Det känns nästan som om jag har svikit en vän. Vi har ju på sätt och vis kommit ungefär lika långt pelikanen och jag – det vill säga till någonstans mellan 30 och 40. Sedan spelar det mindre roll om man räknar antalet drag i variantförgreningarna eller antalet levnadsår. Spelöppningsanalyserna fortsätter att utvecklas på både bredden och djupet, och det gläds jag åt, för ända sedan jag första gången kom i kontakt med en schackbok har jag fascinerats av det där gråa och världsfrånvända som vissa kallar teori. Drömmen har på något sätt alltid funnits där, den dröm som några ser som en mardröm, att Caissa någon gång i en avlägsen framtid kommer att avslöja sina djupast förborgade sanningar för oss. Den dagen kanske aldrig infinner sig, men att schack är ett slutet system förblir likväl en obestridlig sanning.

Var kommer sveket in då? Jo, av att jag trots den omfattande tillgången på intressant material ännu inte har gett Svesjnikov en ärlig chans. Kanske hade det sett annorlunda ut om jag i ett av mina fåtaliga försök med öppningen hade vunnit det där partiet mot Thomas Ernst för några år sedan. Både han och jag trodde ett tag att svart stod på vinst, innan det visade sig att det fanns dolda taktiska finesser i ställningen som i slutändan gav vit avgörande fördel.

Men innerst inne vet jag att det inte förhåller sig så. En starkare anledning att avstå i mitt fall har nog varit den inneboende "fulheten" i svarts bondestruktur. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i vare sig dubbelbönder eller deras efterblivna kompisar, men det har å andra sidan inte hindrat mig från att spela exempelvis Najdorf med ett tidigt e7–e5 under mer än ett decennium, så den bortförklaringen klingar också en smula falskt.

Vad är då det verkliga skälet? Har jag över huvud taget något att säga till mitt försvar? Jag gör ett sista försök, även om det av vissa kanske kommer att uppfattas som höjden av pedanteri. De två främsta anledningarna till att jag numera tvekar inför att spela Svesjnikov och en del andra sicilianska varianter är att vit efter 1.e4 c5 2.Sf3 Sc6 har kanondraget 3.Lb5!. Visserligen kan det kanske undvikas genom den sofistikerade dragföljden 1.e4 c5 2.Sf3 e6(!) 3.d4 cxd4 4.Sxd4 Sf6 5.Sdb5 d6 6.Lf4 e5 7.Lg5, och vi är efter en liten omväg inne i huvudvarianten. Men vit har också en annan möjlighet, som sätter hela sicilianska variantkomplexet i fråga, nämligen 2.c3!. Löjligt! invänder ni kanske, och i viss mån är det väl det, för inte heller jag tror att vit får någon fördel med 2.c3 mot bästa försvar. Däremot tvingar det in svart i en helt annan ställningstyp än den som normalt uppstår i huvudsystemen, vilket har varit ett tillräckligt skäl för mig att allt oftare avvika redan i första draget.

ImageFör er som inte delar mina farhågor är förstås allt frid och fröjd, och genom att lägga The Complete Sveshnikov Sicilian av Yuri Yakovich till er samling får ni tillgång till en bok som både till innehåll och omfång kan mäta sig med Evgenij Svesjnikovs egen klassiker The Sicilian Pelikan. Samtidigt innebär den en rejäl uppdatering av teorin. Det ni inte får tillgång till är Evgenijs mer personliga skrivsätt och de pedagogiska förklaringar av de strategiska koncepten som framför allt Krasenkov, men även i viss mån Neverov och Marusenko, tillhandahåller. Sådant är emellertid livet; man får sällan alla godbitar på en gång.

Det får ni däremot om ni skaffar er både The Complete Sveshnikov Sicilian och Krasenkovs The Sveshnikov Sicilian ... fast ändå inte. Den som gör som jag och alltid jämför så många teoriverk som möjligt när han eller hon förbereder sig inser nämligen snart, att även de mest omfattande teoriverken utelämnar en hel del. Det handlar dels om varianter som av olika anledningar inte längre är på modet, dels analyser i äldre verk som författaren har varit för lat för att orka kolla upp. Därför är det inte så konstigt att även Jurij Jakovitj till exempel utelämnar ett ganska intressant drag i en av huvudvarianterna. En kritisk ställning uppstår efter 1.e4 c5 2.Sf3 Sc6 3.d4 cxd4 4.Sxd4 Sf6 5.Sc3 e5 6.Sdb5 d6 7.Lg5 a6 8.Sa3 b5 9.Lxf6 gxf6 10.Sd5 f5 11.Ld3 Le6 12.Dh5 Tg8 13.g3. Här diskuterar både Krasenkov och Jakovitj sex möjligheter för svart: 13. – Sd4, 13. – Tg5, 13. – Tc8, 13. – h6, 13. – Tg4 och 13. – Lxd5. Svesjnikov själv nämner de fyra första, men i boken New Ideas in the Sveshnikov Sicilian nämns ett sjunde, nämligen draget 13. – Tg8!?, där en av flera idéer är att 14.exf5?? inte går på grund av 14. – Lxd5 15.fxg6 hxg6 och 16. – Lxh1. Författarna anger några varianter och skriver att draget 13. – Tg8 behöver testas i praktiskt spel. Det verkar alltså vara fråga om en ren analys, men om det är deras egen eller någon annans framgår inte.

Trots denna lilla "miss" kan The Complete Sveshnikov Sicilian mycket väl komma att bli det nya standardverket om öppningen för åtminstone några år framöver, och hur som helst är det en värdig debut för Jurij Jakovitj som schackboksförfattare.

Senast uppdaterad ( 12 november 2006 )