Tjigorinförsvaret PDF Print Epost
Bidrag av Magnus Holm   
1 november 2006

ImageMycket få kan mäta sig med John Watson när det gäller förmåga att förklara strategiska principer och spelsätt, och den för mig tidigare okände Valerij Bronznik, som enligt bokens baksidestext är en IM från Ukraina som numera arbetar som tränare i Stuttgart, är inget undantag. Däremot har hans bok Die Tschigorin-Verteidigung flera andra förtjänster.

Den ger för det första många drag för pengarna, vilket alltid har varit ett utmärkande drag (...) för god tysk schacklitteratur. Samtidigt är telefonkatalogskaraktären och den knastertorra tonen hos tidigare landsmän som Rolf Schwarz inte lika framträdande hos Bronznik. Tvärtom gör han flera tappra försök att förklara spelidéer och sammanfatta en del slutsatser då och då.

Boken är uppdelad på 16 kapitel som behandlar var sin viktig variantförgrening. Det liknar en traditionell teorigenomgång, trots att varianterna egentligen utgör en integrerad del i analyserna av 110 kommenterade partier. Men det upplever åtminstone inte jag som någon direkt nackdel, eftersom man då får både teori och fullständiga partier samtidigt. Möjligen blir överblicken lite lidande.

Det märks att teorin har gått starkt framåt de senaste åren. Glädjande att se är att exempelvis den populära fortsättningen 1.d4 d5 2.Sf3 Sc6 3.g3 har fått en utförligare behandling än hos Watson eller Angus Dunnington (vars bok The Chigorin Queen's Gambit jag recenserade i SN 4/97). För tydlighetens skull skall sägas att det gäller nästan alla andra varianter också. Såvitt jag känner till är det här den mest omfattande översikten över Tjigorin hittills, och ett välkommet bonus i sammanhanget är att man får den inom hårda pärmar.

Även om olika föregångares andar – däribland John Watsons – svävar tungt över framställningen, blixtrar Bronznik till emellanåt och kommer med ett omdöme som skiljer sig från spökenas. Ett exempel ur högen är när han i ställningen efter 1.d4 d5 2.c4 Sc6 3.Sc3 Sf6 4.cxd5 Sxd5 5.Sf3 e5 6.dxe5 avfärdar Watsons och Dunningtons förslag 6. – Sxc3 med att det inte ger svart tillräcklig kompensation för bonden efter 7.Dxd8+ Kxd8 8.bxc3. Det har han nog rätt i liksom i att 6. – Lb4!? är ett betydligt bättre försök för svart.

I andra fall är han mindre kritisk. Ett litet exempel är när han i likhet med Dunnington efter 1.d4 d5 2.c4 Sc6 3.Sf3 i ett särskilt kapitel behandlar det obskyra draget 3. – e5 som ett alternativ till normaldraget 3. – Lg4. Han ställer sig smått tveksam till det men nöjer sig med att i ställningen efter 4.Sxe5 Sxe5 5.dxe5 dxc4 6.Dxd8+ Kxd8 7.e4 hänvisa till Dunnington som här anger 7. – Le6! med idén att besvara 8.f4 med 8. – g6 och fortsätta med Lb4 som fullt spelbart för svart. Själv är jag emellertid beredd att satsa en liten slant på att vit får fördel med 8.f4 g6 9.Le3 följt av lång rockad.

Jag gissar att det är ganska många som i Tjigorin ser en spelöppning för skarpa taktiker och angreppsspelare som Alexander Morozevitj och Johan Furhoff (och hoppas att båda spelarna har överseende med den naturligtvis alltför ensidiga och schablonaktiga karakteriseringen av deras spelstilar), men i flera situationer finns det ett val mellan en forcerad och en lugnare, mer positionell fortsättning. Liksom jag skrev för ett tag sedan angående inledningsdraget 1. – d6 borde även Tjigorin kunna locka till sig en och annan Nimzowitschinfluerad strateg, som inte väjer för obalanserade ställningar, där man ger upp löparparet i utbyte mot strukturella fördelar.

Senast uppdaterad ( 12 november 2006 )