Den illistige skandinaven PDF Print Epost
Bidrag av Magnus Holm   
1 november 2006

Min senaste recension av en bok om Skandinaviskt i SN 5–6/97 (The Scandinavian av John Emms) kan ge intrycket av att jag då var ganska positivt inställd till öppningen. Spela resolut fram bonden till d5 som svar på vits e4 och du slår minst två modeflugor i en smäll! Så skulle man kunna sammanfatta mitt budskap den gången. Mer eller mindre forcerat får man upp en om Caro-Kann starkt påminnande ställning samtidigt som svart undviker två av vits mest kritiska fortsättningar mot sistnämnda öppning – Panovangreppet och 3.e5.

Nu kanske det hela inte är så enkelt när allt kommer omkring. Även i Skandinaviskt finns det nog så kritiska fortsättningar, vilket jag efter återkommande analyssittningar efter hand har blivit alltmer medveten om. Det är framför allt de varianter där vit spelar ett tidigt Se5 följt av en bondestorm på kungsflygeln med g4 och h4, som gör mig lite betänksam. Ställningen blir mycket skarp, och svarts vitfältslöpare riskerar att bli fångad på g6 eller någonstans mitt på brädet efter att ha försökt fly undan via e4 och d5. Någon klar vederläggning av öppningen är det kanske inte fråga om, men jag har hela tiden haft känslan av att det mycket väl kan finnas en forcerad väg till klar fördel för vit med en optimal dragföljd.

ImageSom den uppmärksamme läsaren naturligtvis redan har insett är detta alster av den engelske internationelle mästaren Andrew Martin, The Scheming Scandinavian with 2...Qxd5, inte alls någon bra bok ... utan en video. Och eftersom jag inte tidigare haft nöjet att stifta bekantskap med någon spelöppningsvideo, var det med spänning jag såg fram emot att se vilka eventuella förstärkningar man hittat de senaste åren.

Av de vanliga filmkritikerna lär en sådan här långfilm knappast få så många solar. För icke invigda måste ju handlingen framstå som ungefär lika intressant som att se och höra någon som läser innantill ur telefonkatalogen. Vi som är initierade och har förmåga att se den underliggande vackra formen får förstås ut betydligt mer, även om mina förhoppningar dämpades något redan i inledningen, där jag möter Andrew Martins uttryckslösa ansikte och ganska monotona röst. Han talar med en engelsk accent som en och annan kan få vissa svårigheter med att följa, inte minst med tanke på att ljudkvaliteten utan att vara direkt dålig inte är den allra bästa.

Men efter ett tag vänjer jag mig i alla fall någorlunda och inser då att denna video till innehållet faktiskt är klart bättre än jag hade väntat mig. Martin spelar själv öppningen som svart och är bra på att förklara de grundläggande spelidéerna. Han är också frikostig med egna omdömen och analyser, vilka i några fall troligen innebär teoretiska nyheter. Vad han åtminstone har lyckats med, och som inte är så vanligt som man kunde önska, är att sammanställa material från flera olika källor och göra en egen utvärdering av det.

Resultatet är praktisk handledning i konsten att spela Skandinaviskt sett ur svarts perspektiv, som åtminstone är hyfsad. Några ytterligare kritiska synpunkter kan dock vara värda att nämna.

För det första kunde videon ha varit mer pedagogiskt upplagd. Efter att i cirka en timme och fyrtiofem minuter försökt hänga med i alla svängarna i ganska hög fart, kände till och med jag mig en smula degig i bollen och behövde ta en paus. Ett sätt att underlätta inlärningen kunde vara någon form av innehållsförteckning, där det anges var på videon en viss variant återfinns, så att man lättare kan gå tillbaka och repetera. Men det finns nog även utrymme för betydligt fler och mer radikala förändringar för framtida videoproducenter.

För det andra utelämnar förstås Martin, i likhet med de flesta teoretiker, en och annan variant här och där. Det behöver man kanske inte haka upp sig alltför mycket på, men i det här fallet rör det sig om en kritisk sådan. Som redan framgått var jag särskilt nyfiken på de varianter där vit spelar Se5 och g4. Efter 1.e4 d5 2.exd5 Dxd5 3.Sc3 Da5 4.d4 Sf6 5.Sf3 c6 6.Lc4 Lf5 7.Se5 e6 8.g4 Lg6 9.h4 rekommenderar Martin det relativt färska och ganska okända draget 9. – Ld6!?, (som jag har för mig att han hittat i någon relativt okänd tidskrift, men jag kan minnas fel) och levererar flera intressanta varianter att backa upp det med. En sådan nyhet är förstås i högsta grad välkommen och förmodligen en klar förstärkning gentemot de varianter som anges i John Emms bok. Ett drag som Martin emellertid helt förbigår är 9.Ld2 (i stället för 9.h4). Emms har med ett parti som fortsatte 9. – Db6 10.De2! och nu är både 10. – Dxb2 och 10. – Dxd4 klart livsfarliga alternativ för svart. Emms föreslår fortsättningen 9. – Lb4 10.a3 Lxc3 11.Lxc3 Dc7 som förstärkning för svart, men vit kan nog i sin tur förstärka med 10.h4. Det enda någorlunda spelbara jag efter mina högst preliminära och icke datorkontrollerade analyser har hittat för svart efter 9.Ld2 är 9. – Sfd7!?. Nyfikna läsare kan ju roa sig med att kolla upp databaser och andra källor och/eller koppla in Fritz eller motsvarande som komplement till de egna grå.

Sammanfattningsvis ger The Scheming Scandinavian with 2...Qxd5 en god förståelse för de strategiska idéerna bakom öppningen och en så grundlig och heltäckande genomgång av varianterna – med undantag för en av de mest kritiska – att den torde täcka behovet för de flesta spelare under sverigeeliten och kanske till och med en bit däröver.

Senast uppdaterad ( 12 november 2006 )