Seriös schackträning PDF Print Epost
Bidrag av Bo Sjögren   
1 november 2006

Hör du till dem som köper böcker efter hur omslaget ser ut? I så fall: På omslaget till The method in chess av Iossif Dorfman ser man en svart springare, med utmejslade drag och högburet huvud, på ett i övrigt helt tomt bräde. Med orange bokstäver på brandgul bakgrund, eller möjligen tvärtom, står "by the famous trainer" inklämt mellan titeln och författarnamnet. På omslaget till Building up your chess av Lev Alburt ser man en uppenbart framgångsrik person – vita manschetter, bred slips, välkammat hår, vinnande leende – placera en vit kung ovanpå en stapel bestående av fyra torn. Jag kan inte rekommendera någon att bedöma en bok så lättvindigt, men måste erkänna att en närmare undersökning av innehållet i de båda böckerna bekräftar det intryck framsidan gett.

Låt mig göra en liten nostalgisk tillbakablick, till min gymnasietid för många, många år sedan. Jag hade relativt nyligen lärt mig spela schack, och bestämt mig för att det bästa sättet att bli en bra schackspelare var att lära mig ryska, och jag lyckades dessutom övertyga mina föräldrar att det bästa sättet att göra detta var att prenumerera på 64. En helt ny värld uppenbarade sig för mig. Bland alla superkändisar som regelbundet figurerade i svensk press dök här upp namn som spelade jämnt med Karpov, Tal, Petrosjan och kompani, och trots det var nästan helt okända för mig. Jag upptäckte Kuprejchik den vilde, Gulko den lugne, Tsesjkovskij och många andra; och bland dessa fanns också Lev Alburt och Iossif Dorfman. Av den senare kommer jag särskilt ihåg hans insats i sovjetiska mästerskapen 1976, där han spelade ett spännande parti mot Karpov, som han dock förlorade. Till slut kom på en odelad femteplats, en halva före Smyslov och Tal; inte illa av en spelare som då, 24 år gammal, inte ens var IM! Året efter delade han segern med Gulko, men då var han redan "kändis".

Några år senare hoppade Alburt av, och hamnade ganska snart i USA, där han bland annat försörjde sig på att ge schacklektioner. Under en tid drabbades han av samma öde som Kortjnoj – en uppslagsbok berättar att hans partier ströks ur en sovjetisk bok som gavs ut om en turnering som han spelade just innan avhoppet. Dorfman blev kvar i Sovjet tills järnridån rostade sönder, men även han råkade illa ut; några kritiska synpunkter på organisationen av en turnering resulterade i två års förbud mot deltagande i internationella turneringar. Innan förbudet upphävdes blev han erbjuden en plats i Team Kasparov inför dennes match mot Karpov, och därmed kan man väl säga att hans aktiva karriär avslutades – jobbet som tränare, först för Kasparov, och senare för bland andra Etienne Bacrot, blev hans huvudsakliga sysselsättning.

Det finns alltså stora likheter mellan författarna: båda blev fostrade i den sovjetiska schackskolan, båda gjorde sig impopulära hos de sovjetiska myndigheterna, och båda har gjort sig kända som goda schacklärare. Dessutom kommer de från den del av det sovjetiska imperiet som just nu tycks dominera schackscenen, nämligen Ukraina. Betyder det att de två böckerna också är lika? Nja, för att låna en vits av Hasse Alfredsson: de båda böckerna är lika som två bär – ett blåbär och ett lingon.

ImageDags att gå på djupet, och jag börjar med Building up your chess, eftersom den är enklare att ge ett definitivt omdöme om. Alburt bjuder läsaren på en i alla detaljer genomarbetad anrättning. Layouten är driven, kanske lite väl driven för min smak – man har utnyttjat ett par trick som normalt bara används i tidskrifter och tidningar för att fylla ut vita ytor, nämligen att spränga in "faktarutor" på lämpliga ställen, och att upprepa någon välfunnen fras med större stil och gärna i något slags ruta. Här används faktarutor för att mer eller mindre göra reklam för författaren, bokens redaktör och fotografen som tog framsidesfotot. Inte heller de "välfunna fraserna" är alltid så lyckade. Men det kanske bara är jag som retar mig på smygreklam nu för tiden?

Boken innehåller fyra delar, men uppdelningen ska inte tas så allvarligt, moment från olika delar överlappar på ett naturligt sätt. Den första delen behandlar ställningsbedömningsproblem, och här inför författaren ett nytt sätt att bedöma ställningar som han kallar SOPR, "System of Predicted Results", som i all enkelhet är det antal resultat som vit skulle ernå om likvärdiga stormästare spelade tio partier från ställningen ifråga. En poäng med detta system är att man kan ange någon form av remitendens; "5,5" kan ju vara både en vinst och nio remier, och fem vinster, en remi och fyra förluster. Han använder detta system för att rita upp "partigrafer", dvs hur ställningsbedömningen enligt SOPR varierat under partiet; en rät linje motsvarar ett korrekt parti utan feldrag, och en sågtandad graf ett parti med många misstag.

Den andra delen kallar Alburt specialisering, och hans råd är att ta en ställning, (nästan) vilken som helst, och verkligen tömma ut den – bedöma alla strategiska idéer och hitta varje liten taktisk finess. Genom att skaffa sig ett nät av sådana ställningar underlättar man analysen av liknande ställningar som kan dyka upp under ett parti, och skulle inte det räcka listar Alburt ytterligare en mängd skäl för denna typ av träning. Naturligtvis ger han också ett exempel på metoden; den här ställningen ägnar han ett helt kapitel om 37 sidor:

Image
Svart vid draget

De återstående delarna är av mer traditionellt slag; i den tredje delen går författaren genom stormästarpartier och ställer frågor av typen "Varför kunde man inte slå med damen på d5?" och ber läsaren att bedöma ställningen – fördelar, nackdelar och SOPR! – och i den fjärde behandlas öppningsförberedelser, närmare bestämt "Benkö-gambit". Alburt är känd för att vara trogen sina öppningar, och den som är intresserad av hans favoritförsvar mot 1.e4, Aljechins försvar, har redan fått ett par godbitar i tidigare kapitel.

Det här är en gedigen bok som kan rekommenderas till alla som är intresserade av att förkovra sig som schackspelare. Rena nybörjare kanske har större utbyte av en elementärare text, och stormästare använder förmodligen redan de metoder Alburt skriver om, men för oss andra finns det mycket att lära.

ImageThe method in chess av Dorfman kan läsas på flera olika sätt, och om man vill kan man till och med påstå att det är två böcker med olika innehåll, men med likartat syfte, löst sammanfogade till en enhet. Den första delen är nämligen en "teoretisk" del, där Dorfmans "metod" förklaras, medan den andra delen utgörs av ett antal av Dorfmans egna partier med kortfattade men adekvata kommentarer som refererar till begrepp i den teoretiska delen. Det är alltså upplagt för en jämförelse med Nimzowitschs två klassiker Mein System och Die Praxis meines Systems, och framtiden får utvisa om Dorfmans bok kommer att få samma betydelse för schackets utveckling.

Dorfmans metod är baserat på två fundamentala begrepp: kritiska ställningar och balansen mellan statiska och dynamiska faktorer vid en ställningsbedömning. Låt oss ta en närmare titt på de innebär.

För alla er som förträngt skolfysiken måste jag göra en liten utvikning. Fysiker i allmänhet, och materialfysiker i synnerhet, är ofta särskilt intresserade av något de kallar kritiska fenomen, med vilket de menar det som händer då ett material går från ett tillstånd med vissa fysikaliska egenskaper till ett annat tillstånd med helt andra egenskaper. Ett sådant "fenomen" som väl de flesta svenskar stött på alltför många gånger är fasövergången mellan den fluida och den kondenserade fasen av H20, gemenligen kallad snöslask. Att den lilla temperaturskillnad som bestämmer huruvida systemet stabiliserar sig i den fluida eller kondenserade fasen är nog så viktig vet alla som halkat omkring på oplogade gator under vintern.

Det är i analogi med detta som Dorfmans "kritiska ställningar" ska förstås, inte som "på gränsen till förlust", eller hur nu en gängse definition skulle se ut. Dorfman föreslår följande tre kriterier för hur man känner igen en kritisk ställning:

1. En ställning där man måste ta ett beslut om ett eventuellt pjäsbyte; ett forcerat pjäsbyte medför att det inte är en kritisk ställning.

2. En ställning där man måste ta ett beslut om en eventuell bondeframstöt, särskilt om denna är i centrum; även här är det valmöjligheten som gör det till en kritisk ställning.

3. En ställning som utgör slutet på en forcerad dragföljd.

Redan här inser man att Dorfman siktar in sig på en liten utvald skara; jag misstänker att en vanlig pjäsflyttare med hjälp av ovanstående regler skulle klassificera merparten av sina ställningar som kritiska. Å andra sidan är konsten att urskilja kritiska ställningar en viktig del av en spelares utveckling, något som Dorfman mycket riktigt påpekar.

Det är, tycker jag, intressant att det varken i boken eller i någon av de recensioner jag läst (Carsten Hansen på hemsidan The Chess Café, Jesper Hall i TfS och Tim Harding i Chess Mail) klart påtalas att detta är en förenkling av beslutsprocessen, särskilt anpassad för närschack med dess krav på spelaren att lösa svåra problem under tidspress. Särskilt oroande är det naturligtvis att Harding anser att han känner igen detta i korrschack – jag håller nämligen inte alls med honom, och ämnar omedelbart sticka ut hakan genom att försöka förklara varför.

Egentligen hade jag tänkt att göra det genom att ge en kort sammanfattning av mätningsproblematiken i kvantmekaniken, men eftersom den tenderade att översvämma hela artikeln bestämde jag för att ta ett exempel ur ett nyligen avslutat korrparti i stället:

Image
Sjögren - NN (Vit vid draget)

De senaste dragen var 25...Tg8+ 26.Kh1 Sa4, vilket knappast är en forcerad dragserie, och de "kandidatdrag" jag huvudsakligen valde mellan var De3, Se3, Sg3, Tbe1 och Tg1, vilka varken byter pjäser eller flyttar bönder. Likväl tror jag att detta är en "avgörande" ställning, och att fyra av ovanstående drag sätter bort fördelen och ett behåller den. Det är ju möjligt att det för en stormästare är självklart vilket av ovanstående drag som är bäst, men jag investerade sexton dagar på detta drag, och är fortfarande inte helt säker på mina bedömningar. Alternativt skulle jag lagt mer tid på att välja mellan Kh1 och Sg3 i tjugosjätte draget, och därvid löst de problem som uppstod efter 26.Kh1 Sa4. Det jag ville komma fram till var egentligen följande: efter 27.De3 måste svart ta ställning till kvalitetsoffret 27...Dg6 28.Tg1 Dxf5 29.Txg8 med vilda svängar, medan efter 27.Tbe1 svart måste ta pjäsoffret 27...Sxc3 28.Dxc3 Dxa3 i beaktande. Om vit med sitt drag kan ge svart valet mellan så olika ställningstyper, har han då inte själv en kritisk ställning? Och hade inte svart en kritisk ställning innan då han valde mellan det aggressiva 26...Sa4 och ett defensivt drag som till exempel 26...Sd8, som inte ger vit möjligheten att ge svart dessa kritiska ställningar? Och så vidare...

Den andra grundpelaren i Dorfmans metod är särskiljandet av statiska och dynamiska faktorer, något som försvåras av att vissa av de element han använder kan vara både dynamiska och statiska. Så här förklarar författaren själv sin bild av hur man gör en bedömning av de statiska faktorerna i en ställning (i min översättning):

A. Regressiv skala för den statiska bedömningen av en ställningen. Idén att använda en regressiv skala är typisk för varje komplicerad process. Den består av analys och syntes. Först delas en ställning upp i sina statiska element i regressiv ordning (analysmetoden). Sedan byggs en statisk balans upp (syntesmetoden). Jag föreslår att de statiska elementen arrangeras i nedanstående ordning alltefter sin betydelse:
A1. Kungsställningen.
A2. Materialkorrelation.
A3. Vem har den bättre ställningen efter dambyte?
A4. Bondeformationen.

Klart som béchamelsås, eller hur? Huvudbetydelsen av ordet "regressiv" är för mig återverkande, bakåtsträvande, men enligt uppslagsböckerna kan det också betyda "avtagande"; och det är förmodligen så begreppet bör tolkas. Men det blir inte klarare av att författaren tidigare talat om "modifieringar av de strategiska faktorernas hierarki", vilket jag tycker passar mer in på den första tolkningen.

Kanske blir det klarare av ett exempel? Här har vi Murshed - Dorfman, Palma de Mallorca 1989:

Image
Svart vid draget

Enligt Dorfman har vit en statisk fördel här, men i stället för hierarkin ovan använder han en "ungefärlig" metod: den sida som kan förstärka sin ställning oberoende av motståndaren har en statisk fördel; i det här fallet menar han att svart inte har någon motsvarighet till dragen Sf4, Lg2 och 0-0. Och i enlighet en annan grundregel ("Den spelare som har en statisk nackdel måste söka efter dynamiska möjligheter, och måste vara beredd att ta till extrema åtgärder.") försöker Dorfman aptera en sprängladdning i vits ställning:

9...a5 10.Sf4 a4 11.Sxa4 Se4 12.Dc1 Sd4 13.Lg2 Te8 14.0-0 Lg4 15.f3 g5 och ställningen är, med Dorfmans egna ord, tveeggad.

Det här är i korthet Dorfmans metod, och han ägnar resten av den teoretiska delen åt att exemplifiera olika moment i den regressiva skalan. Den praktiska delen innehåller sedan ytterligare exempel i form av kortfattat kommenterade partier, som huvudsakligen pekar ut de olika kritiska ställningarna, och vilka valmöjligheter som fanns där. Han använder för detta ändamål ett särskilt tecken, ett "ruterblad", som lite ologiskt oftast, men inte alltid, placeras efter den aktuella kritiska ställningen.

Som jag redan låtit antyda är det här en svår bok att värdera, eftersom den har en hel del brister. Jag hoppas att citatet ovan visat på en av dem – det kortfattade och ibland mer än lovligt kryptiska språket. Jag trodde ett tag att huvudskulden låg hos översättaren, Ken Neat, men jag börjar luta åt att han helt enkelt haft ett för torftigt manus att arbeta med. Vissa uttryck borde han kanske kunnat rätta till, som den regressiva skalan, men att helhetsintrycket blir så splittrat får nog huvudsakligen skyllas på författaren själv; prosan tål helt enkelt inte en jämförelse med till exempel Alburts bok, eller vår svenska "klassiker-i-vardande" Träna schack med Jesper Hall (Jag vet att MTV och andra utropar förra veckans musik till klassiker, men jag är konservativ nog att tycka att en klassiker åtminstone bör ha en fem-tio år på nacken). En del av skulden får dock den som skapade layouten ta på sig – han har undvikit vita områden genom att trycka ihop/dra isär rader, både horisontellt och vertikalt, något som alla auktoriteter på området avråder ifrån.

Trots alla dessa defekter tvekar jag inte att rekommendera boken för den som vill göra ett seriöst försök att bli bättre i schack, även om det ibland krävs lite puzzlande, och inte så lite eget arbete. Ofta nämner Dorfman en "självklarhet" som får åtminstone mig att studsa till; som den här till exempel:

Image

Så här skriver han: "Här leder avbytet på e5 till utjämning av ställningen i centrum, medan ...exd4 ger vit en bondeduo. Detta provocerar oundvikligen en försvagning av svarts statiska kungsställning [min kursivering]." Formuleringar av den typen får mig att känna mig som en tioåring som varit sjuk under hela Gustav Vasa och halva Erik den fjortonde – jag vill också veta!

Dorfmans teori kan naturligtvis kritiseras, som alla teorier; och det tror jag är själva poängen. Min handledare på universitet sa en gång något i stil med att om inte doktoranden gör uppror mot handledarens teorier innan han doktorerar så har handledaren misslyckats. Att kritisisera och ifrågasätta är en fundamental drift vid all inlärning, och genom att kommentarerna är så kortfattade, samtidigt som de uttrycker något verifierbart – som den försvagade statiska kungsställningen ovan – tvingas den seriöse läsaren att själv undersöka hur det ligger till. Jag kan inte undvika en jämförelse med en bok som fick svidande kritik när den kom för några år sedan – The system av Hans Berliner. Båda författarna har skapat sig närmast legendstatus inom sitt specialområde, båda är medvetna om det, båda har försökt skapa en teori för hur man väljer ut rätt drag i en ställning – och ingen av dem har lyckats till hundra procent, tack och lov...!

Man kan också läsa boken som en ren partisamling, Dorfmans Greatest Hits. Även om hans prosa kan upplevas som torr och tråkig, så är det full fläkt i hans partier, och han har skapat ett och annat mästerverk. Den här avslutningen har onekligen vissa poänger:

Image
Velikov - Dorfman (svart vid draget)

23...Lc8! 24.Dxc8+ Efter 24.Dxf4 Le5 25.Dxe4 Dxh2+ 26. Kf1 Lg3 27.De3 Dh3+ sätter svart matt. 24...Lf8 25.Kf2 Te5 Jag tyckte att det var trevligt att tvinga motståndarens kung att gå in i en avdragsschack. Men vits lidande hade förkortats några drag efter 25...Sd5 26.Th1 (26.gxh5? Dxh2+ 27.Kf1 Se3 matt; 26.Tg1 Dh4+ 27.Tg3 Dxh2 28.Tg2 Dh4+ 29.Tg3 e3+) 26...e3+ 27.Ke1 Dg2 28.Tf1 Txh2 följt av 29...Th1 26.Ke3 exf3+ 27.Kxf4 27.Kd2 f2 28.Tf1 Txe2+ 29.Sxe2 Dd3+ låter inte vit komma undan. 27...d6! 28.e4 Det enda försvaret mot matten (28.Sxf3? g5+). 28...f2 29.Sf3 fxe1D 30.Txe1 h5 Läget har oväntat blivit obekvämt för damen på c8, med tanke på 31...Te6 31.Sxe5 dxe5+ 32.Kg5 Jag har upptäckt att partier tenderar att ha snygga avslutningar då försvaret är som mest hårdnackat. I estetisk mening är 32.Kxe5 Dxh2+ 33.Kd5 (33.Kf6 Df4+) 33...Dd2+ 34.Kc4 Dxe1 en ganska färglös avslutning.

32...Kg7 0-1 Vit gav upp utan att tillåta 33.Dd7 Dxg4+ 34.Dxg4 Le7 matt

Den leende mannen med slipsen ger dig "good value for money"; den svarta hästen lovar dig lägereldar och äventyr på vägen till Eldorado. Vilken väg du väljer beror på dig själv; men utan hårt arbete når du inte fram, och det kan ingen bok i världen ändra på.

Senast uppdaterad ( 11 november 2006 )