Från GM-köket PDF Print Epost
Bidrag av Bo Sjögren   
1 november 2006

ImageI förra numret tog vi en titt på två böcker (The method in chess och Building up your chess) vars mål var att ge en inblick i hur stormästare tänker och att försöka få oss vanliga pjäsflyttare att utnyttja den kunskapen för att spela bättre; det här är ännu en bok på samma tema. Till yttermera visso verkar författaren ha en hel del gemensamt med Dorfman och Alburt; liksom de kommer han från Ukraina, har jobbat som tränare i många år, och har nu flyttat till väst (i Beims fall Österrike).

Uppbyggnaden av boken är, som namnet antyder, uppdelad i kapitel med endast svag inbördes koppling. Man bör nog läsa de två inledande kapitlen (The technique of analysing variations och Inverse thinking in chess) först, eftersom de ger ett slags teoretisk bakgrund för de mer praktiskt inriktade avsnitten som följer.

I det första kapitlet säger han rent ut det som alla som läst Kotovs klassiker Vägen till mästerskap i schack länge misstänkt, nämligen att konsten att analysera en ställning är mer komplicerad än Kotov låter påskina:

Image
Vit drar
(slutet på en studie av Dolmatov och Ryvkin)

Enligt Kotovs metod betämmer man sig först för "kandidatdrag", och därefter analyserar man dessa i tur och ordning, och bestämmer sig för vilket av kandidatdragen som är det bästa. Beim menar att metoden inte går att tillämpa på ovanstående ställning. Hans argument är enkelt, och i mitt tycke mycket övertygande. Det finns två naturliga kandidatdrag i ställningen, 1.b7 och 1.Sf6+ (jag, såsom "glad amatör", skulle säkert inkludera 1.Sf4 också). Men analysen visar att svart klarar sig alldeles utmärkt efter dessa kandidatdrag: 1.b7 a3 2.Sf6+ Kc6 3.Kc8 a2 4.b8D a1D 5.Db7+ Kc5 (5...Kd6?? 6.Se4+ och svarts kung tvingas in på den långa diagonalen), och 1.Sf6+ Kc6 2.b7 a3 är ju bara en dragomkastning (1.Sf4 är som lätt inses inte bättre). Analysen visar också att det är draget Kc6! som är nyckeln till att svart klarar sig; hade den svarta kungen varit tvungen att gå till d8 blir det ju schack när bonden går i dam, och går kungen till d6, e7 eller e6 får den vita springaren hjälp att hinna ikapp svarts fribonde. Det är först när man kommit fram till detta som man börjar leta efter motmedel till Kc6, och hittar kandidatdraget 1.Kb7!!. Nu blir spelet helt annorlunda, och leder till en bekant ställning med dam mot a-bonde, där damen vinner tack vare att kungen står tillräckligt nära. Huvudvarianten går så här: (1.Kb7) 1...a3 2.Sf6+ Ke6 3.Se4 a2 4.Sc5+ Kd5 5.Sb3 Kc4 6.Sa1 Kc3 7.Kc6 Kb2 8.b7 Kxa1 9.Kc5 Kb2 10.b8D+ och vit vinner med en finess som väl de flesta känner till - vit zick-schackar ned damen till d2, och låter sedan svart ta in dam medan kungen tar två raska kliv till b3; trots att svart har draget är han hjälplös mot matthotet.

Beim kallar drag av denna typ "resultantdrag" (resulting moves), och menar att de kompletterar Kotovs kandidatdrag. Jag tycker man kan följa upp resonemanget med två slutsatser, som väl egentligen är två sidor av samma sak: För det första att en spelare av "sub-GM-styrka" kommer oftare att bli tvingade att använda resultantdrag, eftersom de saknar en stormästares näsa för vilka idéer och planer som är viktiga, och för det andra att det som en gång var ett resultantdrag nästa gång kan vara ett kandidatdrag - har man en gång insett att i det kan löna sig att blockera ett viktigt fält för motståndarkungen, så kanske 1.Kb7 varit ett kandidatdrag.

Det andra kapitlet handlar om konsten att i en obekant ställning "räkna baklänges" - känna igen ett möjligt kombinationstema eller en positionell fördel av något slag, och därifrån försöka hitta en väg att förverkliga kombinationen eller skaffa sig den positionella fördelen. Egentligen handlar det ju inte om att räkna baklänges - snarare handlar det ju om att ha en "vision" som man försöker förverkliga genom att räkna framåt på vanligt sätt. För den som löser schackproblem, i synnerhet hjälpmatter, är detta inget nytt; ofta gäller det att se mattbilden framför sitt inre öga, sedan kommer varianterna av sig själv.

De första kapitlen är som sagt de tyngsta, både vad beträffar innehåll och längd. De övriga är små essayer som behandlar någon enstaka detalj: Something extravagant (handlar om en Beimsk öppningsspecialitet [1.e4 d6 2.d4 Sf6 3.f3 d5!? 5.e5 Sg8!?]), Tactical ideas in the middlegame, Opposite-coloured bishops win!, Transition to the endgame, A mighty weapon (det mäktiga vapnet är Dragtvång) och Attacking the king in the endgame.

Jag har lånat några av författarens exempel till det här numrets kombinationsspalt. En av ställningarna är från ett parti "Larsson - Andersson, Sverige 1972". Jag har inte hittat det, vare sig i någon databas eller i TfS, men tycker mig ändå känna igen ställningen - den känns ju som hämtad ur GABIÖ-materialet. Någon som vet något mer om partiet?

Jag tycker det här är en trevlig bok, och dess enda problem är väl att den inte står ut från mängden, trots den något märkliga titeln. Jämför man med de böcker som recenserats i SN under de senaste numren så utmanar den inte auktoriteterna som The Method in chess, är inte lika systematiskt uppbyggd som Building up your chess, och är inte en lika genomarbetad träningsmanual som Träna schack. Men jag har svårt att tänka mig att någon kan läsa boken, och ändå inte bli en bättre schackspelare.

Senast uppdaterad ( 10 november 2006 )